Jag borde kanske lyssna på allt annat än just Daniel Adams-Ray just nu, jag tycker ju inte om sån musik. Jag borde kanske röja upp runt om mig. Jag borde kanske sluta spela spel som inte går att vinna. Jag borde kanske sluta leva en lögn och komma ner på jorden en stund. Jag borde kanske hitta något att tro på, mer än att jorden snurrar precis likdant nu som den alltid har gjort. Jag borde kanske inte blogga om nätterna utan sova istället, men när har jag någonsin gjort som man ska?

Mina favoriter


Så där ja. Det var det. Det har tagit en nedrans tid att skriva de här inläggen ska ni veta. Imorgon kommer jag hem. Då kanske jag hinner sammanfatta året lite eller så. Vi ser väl.

Det är inte svårt att välja vad jag saknar mest i hela världen, och det är att få vara liten igen. Då när allt var spännande och allting var roligt. Ibland får jag en liten längtan efter att få bygga träkojor, spela fia med knuff, hänga upp-och-ner i klätterställningar, och sådant där som man aldrig gör längre. När man var liten var ingenting komplicerat. Man var kompis med alla i kvarteret och alla på skolan. Om man blev kär i en pojke skickade man sin kompis att fråga chans på honom, och om han sa ja var man tillsammans utan att någonsin träffas, och man var lycklig så. Jag och Fanny brukade leka nyhetsstation hemma hos henne, Elisas syster brukade laga korv av oss, och ibland pratade jag persiska med Aidas mamma. Det är några av sakerna jag minns mest.

Min favoritplats

I Umeå:
Jag brukar säga att Umeå är skit. Det står jag fast vid. Det är en wannabe-storstad någonstans på mitten. Väldigt mediokert på alla plan, väldigt svenskt lagom. Det absolut absolut finaste i Umeå tycker jag är den där lilla vägen längs älven bortanför cykelbron. Det är mitt i stan, men fullkomligt stilla. Längs den vägen finns en liten järngrind som ser ut som något ur en Shakespear-pjäs kanske, och vid grinden växer det små blå blommor på våren. Det är igenväxt och lite fötrollat, sedan ringlar en stentrapp upp till verkligheten. Fint.

I Sverige:
Lund. Lund är så oerhört vackert så att man smälter. De gula rapsfälten och körbärsträden. Jag älskar Skåne. Sen att jag hatar vinter och att de i princip aldrig har snö där nere gör det bara än mer underbart. Administration-/kontor-/barnpsykiatri-(?)sbyggnaden till universitetssjukhuset i Lund är sjukt fin dessutom, och läskig, som i en film om hovdamer eller mördare.

Times Square. Jag vet inte riktigt varför jag utvecklat en sådan enorm kärlek till USA. Till städerna, landskapen, vibrationerna, skillnaden mellan väst och öst, norr och söder, allt det där. Finast av allt är Times Square. Där händer allting hela tiden. Allting är så vid liv. Jag var på Times Square en gång. Den dagen borde aldrig fått ta slut.

Vill man titta på Times Square i real-time kan man klicka här.

Jag brukar säga att jag inte är feg och klarar det mesta, men jag är faktiskt rädd för ganska mycket. Inte saker som trånga utrymmen, tandläkare, spindlar eller höga höjder. Förr i världen brukade jag vara väldigt mörkrädd. Jag tycker fortfarande att det är väldigt jobbigt om det är TOTALT kolsvart såklart, men de flesta sådana där petitessrädslor har jag lyckats härda bort med alla tusentals skräckfilmer.

Numera är jag rädd för tanken om att bli ensam. Att alla jag älskar ska dö före mig. Jag är också rädd för att fastna i ingenting. Om det inte blir något av mitt liv. Jag är rädd för att bli svårt sjuk, sängliggande, och missa hela livet som passerar förbi. Det låter så allvarligt att se det sådär, men det är sådana saker jag tänker på då och då.

Den här är svår. Jag skulle nästan vilja ge ett tyspiskt tjejsvar och säga att jag gråter ganska ofta. Jag är dock inte helt säker på att det är sant. Det absolut vanligaste är i alla fall att jag gråter av tv-serier. (Vem svarar inte det?) Det har jag berättat förut. Att jag blir ledsen över hur fruktansvärt fint det skulle kunna vara, men ändå inte är. Den där lilla plastfasaden som jag aldrig riktigt hamnar bakom.

Det näst vanligaste är att jag gråter av uppgivenhet. Jag får sådana dagar ibland när jag bara blir tom utan anledning. Det börjar i mellangärdet någonstans och bara suger sig fast. Sådär när det bara känns hopplöst. Då kan jag gråta i timmar åt ingenting. Absolut ingenting. (och inte "HÅHHÅ äre en gång i månan eller mensbarn?")

En sak är säker i alla fall och det är att jag inte gråter inför folk. Jag vet inte om det beror på att jag inte hinner tänka efter eller om det är någon spärr, men jag kan lura mig själv ganska bra att jag inte är/blir/whatever ledsen alls och argumentera för saker med världens pondus för att sekunden jag blir lämnad ensam brista. Det är så oförberett att jag oftast blir förvånad.

Jaja hur som helst är det mänsligt att gråta. Tycker det är fint faktiskt, att man kan bli sårad, att man bryr sig tillräckligt för att bli sårad kanske. Jag skulle nästan vilja kunna gråta oftare. Det brukar kännas bra efteråt va.

Det enda jag behöver när jag mår dåligt är lite tystnad. Sedan om någon är tyst och lyssnar en stund brukar det också fungera ganska bra. Det är viktigt att få tänka. När ingen finns som kan lyssna skriver jag ner saker istället. Det brukar vara lättare att komma fram till vad man egentligen grubblar över och sedan släppa det om man har det i konkreta meningar.

Sedan finns det så klart en massa fina saker som man alltid blir lite extra glad av såsom solen i ögonen, såpbubblor, kramar, fina vänner och en massa andra sådana där klyschor, men det säger väl sig självt eller hur?

Något som också hjälper mot tomheten är den här spellistan. Den är full av ångest, men lugnande. Man känner sig inte riktigt lika ensam.

En gång träffade jag en tjej som gjorde ganska stort intryck på mig. Vi träffades bara en gång. Hon pratade om saker som att vara sig själv, hon pratade om saker som var svåra, hon var rädd för Nalle Puh, hon fick betalt för att göra hemsidor åt företag. Hon hade det ganska svårt, men hon lärde mig mycket om hur man kan vara som människa. Sedan försvann hon bara. Det går inte en månad i sträck utan att jag funderar över vad som hände. Jag undrar om någonting gick fel. I vilket fall är jag rätt glad att jag hann träffa henne innan hon gick upp i rök. Det var fint.

Som sagt är mitt minne inte allt för bra, men det finns en hel del fina saker som etsar sig fast. Sen har jag dessutom mina bilder att backa upp mig med. (Om jag har en bild av ett tillfälle kan jag komma ihåg i princip allt från den händelsen, och det är delvis därför jag hamnat i fototräsket). Jag älskar att resa, att se världen, så det absolut bästa som hänt mig måste varit när jag och pappa for till New York en weekend. För New York måste vara den bästa staden någonsin tror jag. Det var 4 dagar av skräpmat på små hak, fika på Starbucks, promenader längs utkanten av Manhattan förbi Frihetsgudinnan, neonljus och ja ni vet allt det där. Kandidat två är Paris. Det hör ni ju bara. Frankrike. Men jag tror att jag var lite för liten för att uppskatta det ordentligt då.

Alla som någonsin varit inne i min hjärna (ingen förhoppningsvis) vet hur fruktansvärt dåligt minne jag har. Det är oerhört svårt för mig att plocka fram någon särskilt chock då jag inte alls kommer ihåg sådana gånger. Men ska jag säga något som brukar göra mig förvånad så är det varje gång någon ger mig en komplimang. Jag blir alltid lika förvånad och lite osäker när någon säger något snällt. Det blir svårt att svara något tillbaka också. Jag är ganska avskärmad på det sättet. Jag ger inte ofta komplimanger till andra. Det är inte för att jag inte tycker att andra människor är fina eller så. Det faller mig bara inte naturligt att berätta för andra att de är eller har något fint. Det kanske är som att erkänna att man själv inte är det? Nej jag vet inte var den psykologiska spärren sitter, men vill ni göra mig lite socialt instabil någon gång så säg något fint.

Jag vill påstå att jag är en drömmare. Jag fantiserar ihop en hel framtid om Franska Rivieran, dansandes med någon med fina skor, en lägenhet med en fin balkong. Det mesta hinner dock knytas ihop till realism innan det lämnar mitt tankspridda huvud.

Det här vet ni väl redan men okej. Jag förstår varför religion behövs, men jag tycker att det är ganska.. töntigt. Jag vill verkligen inte uppröra någon, men ser ni hur mycket problem det skapar i världen? Kan tycka att sådant är ganska sinnessjukt. Religiös tro är moderna myter för mig. Vi accepterar att den grekiska mytoligin och asatron inte stämmer och att det bara var något folk inbillade sig förr bara för att vi gått vidare med vår kultur. Kristendomen droppar sakta av delar för att de inte längre passar samhället. Varför är det så svårt att höra samma sak om kristendomen som den ser ut idag?

Jag tror att rymden är oändlig och anledningen till att våran värld är så "perfekt" (vilket den heller inte är) inte beror på att någon större kraft bestämt hur den skapats utan för att det finns oändligt med planeter, många är operfekta, ibland blir det exakt rätt avstånd från en sol. Jag tror att människan sakta utvecklats från apan, och att tankar är elektroniska signaler. Jag tror väl på fakta helt enkelt.

De flesta som känner mig vet att jag har väldigt svårt för sådant som är "puttinuttigt". Jag kan tycka att det är fint med små romantiska gester någon gång, men i överlag känns det väldigt överdrivet och tillgjort. Jag tycker det är väldigt jobbigt att vara beroende av någon. Kärlek för mig är inte när man tappar luften av att vara ifrån en person längre än några timmar. Något sådant är fint en stund men kärlek som lever på klycshor och fluffiga moln kan inte vara äkta en längre tid. För mig är kärlek bara att tycka om någon mer än alla andra. När man står inför ett val då man bara får välja en människa väljer just den man är kär i. Två individer i varsin bubbla som går in i varandra med en aning diffus kant kanske. Man måste kunna ha ett eget liv och vara sin egen person också. Lite dubbelmoral är dock att jag har väldigt lätt för att bli svartsjuk, väldigt! Det är något jag skäms över, och jag skulle aldrig agera på min svartsjuka, aldrig berätta när något gör mig svartsjuk (vilket är mest hela tiden alltså). I överlag är kärlek, puttinuttig eller inte, väldigt fint. Smärtsamt, lite småtöntigt, men fint.