Ibland önskar jag att jag kom ihåg hur det var allt började, men det gör jag inte. Helt plötsligt så bara var allt. För med Victor finns inga regler och inget är bestämt. Det bara är. När han sedan tyckte om mig tillbaka tänkte jag hela tiden att det var någon som drev med mig, eller att allting var ett spel. Jag tror aldrig att jag varit så rädd i hela mitt liv. För ingen som han kunde väl ändå vilja ha någon som mig?

Men sakta men säkert har jag faktiskt börjat lita på en annan människa för första gången, och gör det mer och mer för varje dag. Och nu. Nu har någon som han velat ha någon som mig i ett helt år, och vad som än händer skulle jag aldrig byta det mot någonting.

Här är två bilder från i fredags när vi traskade bort till Erik och balkonfestade tills Filip bestämde sig för att det var dags för en gruppkramsligghög. Jag hade egentligen tänkt skriva en lista nu eftersom jag har så jävla tråkigt medan jag väntar på att Victor ska sluta jobba och komma hem, och använda dessa bilder som jag egentligen tänkt slänga bara för att ha någon bild i inlägget, men nu bestämde jag att de var tillräckligt intressanta i sig själva, så vi gör såhär och så ser jag en film istället. På återseende.

I måndags var det dags för studentbalen. En riktig wake-up call om att skolan snart är över för gott. Jag mötte upp dessa brudar för lite förfriskning, fix och trippande på röda mattan. Sedan fick jag dansa vals med två ståtliga kavaljerer och så hade vi det trevligt fram tills att balen förvandlades till Five och vi bestämde att det var dags att dra vidare.

Fotade gjorde (bland andra) min syster, men vi var väldigt ostrukturerade och röriga så vi skrattade mest istället.

och såhär såg jag ut. hejhej!

En lite mer samspelt bild som jag nallade från Vimlig.

Igår bröt vi av med att ha Marvel-maraton istället och äta pizza på golvet, och hur kul det än må vara att känna sig fin och gå på bal är det minst lika bra det med.

Snabbt tips: Som sagt släpper många fantastiska band och artister nytt i år. Vi har kommit till 5:e Juni och det är dags för Lex Hives. Jag har otroligt höga förväntningar förstås. Iväg och lyssna.

Jag vet inte om ni är särskilt spelintresserade men nu vill jag visa er något. I förra veckan var det rabatterat pris på Steam på Alice: Madness returns. Jag har alltid tyckt att American McGee's Alice, som är föregångaren, har verkat otroligt intressant så jag slog till, och idag när jag till slut fått hem och kopplat tillbaka min stationära dator igen var det dags att testa.

Kortfattat går historien ut på att Alice Liddell som barn var med om en olycksbrand av hennes hus som slutade med att hela hennes familj dog. Alice beskyller sig själv för händelsen och har nu utvecklat svåra, psykiska sjukdomar. Hennes sinne skapar en värld dit hon kan fly - Wonderland.

(ps. det flyter ju mycket snyggare än i min gif om ni inte förstår det. vill bara försvara mot de som tror att jag kan ta lika många frames per second som det är på riktigt).

Anledningen till att jag kände mig tvungen att visa detta för er är hur otrolitg mindblowing miljöerna är. Det är så otroligt vackert att jag inte vet var jag ska ta vägen. Nu har jag dock hamnat i en lite mörkare del av Wonderland men även i det riktigt äckligt dystra är det fortfarande vackert på något sätt.

Och det är fruktansvärt intressant att se gamla karaktärer i ny tappning. Eller ja, även nya karaktärer. Här är Chesire Cat. Makabert, skräckingivande och fantastiskt. (och en ko med fågelkropp i bakgrunden).

Spelet behållet även gamla uttryck och en del knasigt språk precis som böckerna.

och här inne nånstans bor The Mad Hatter. Ja lite så. I början tyckte jag att det var oerhört svårtstyrt men för det första blev det lättare så fort man fick ta sig bort från Londons gator och in i Underlandet och för det andra så vänjer man sig såklart. Alltså.. bra grejer är väl vad jag vill ha sagt. Nu ska jag sova och byta mentalitet till någon som går på bal.