Den här är svår. Jag skulle nästan vilja ge ett tyspiskt tjejsvar och säga att jag gråter ganska ofta. Jag är dock inte helt säker på att det är sant. Det absolut vanligaste är i alla fall att jag gråter av tv-serier. (Vem svarar inte det?) Det har jag berättat förut. Att jag blir ledsen över hur fruktansvärt fint det skulle kunna vara, men ändå inte är. Den där lilla plastfasaden som jag aldrig riktigt hamnar bakom.

Det näst vanligaste är att jag gråter av uppgivenhet. Jag får sådana dagar ibland när jag bara blir tom utan anledning. Det börjar i mellangärdet någonstans och bara suger sig fast. Sådär när det bara känns hopplöst. Då kan jag gråta i timmar åt ingenting. Absolut ingenting. (och inte "HÅHHÅ äre en gång i månan eller mensbarn?")

En sak är säker i alla fall och det är att jag inte gråter inför folk. Jag vet inte om det beror på att jag inte hinner tänka efter eller om det är någon spärr, men jag kan lura mig själv ganska bra att jag inte är/blir/whatever ledsen alls och argumentera för saker med världens pondus för att sekunden jag blir lämnad ensam brista. Det är så oförberett att jag oftast blir förvånad.

Jaja hur som helst är det mänsligt att gråta. Tycker det är fint faktiskt, att man kan bli sårad, att man bryr sig tillräckligt för att bli sårad kanske. Jag skulle nästan vilja kunna gråta oftare. Det brukar kännas bra efteråt va.