Istället för att hitta mina pengar köpte jag grejer jag inte har råd med. Bland annat klockan i kedja häröver, men GUD vad den är fin, ååååh. Det blev en liten väska också hehe, råfin, men det blir en annan dag.
Idag slutade jag tolv och har som uppdrag att leta reda på min börs, men vem vill vara inomhus en sådan här dag? För idag mina vänner är det en dag till Juni och solen skiner. Bakom mitt garage är det dessutom lä, så jag har ätit rabarberpaj i gräset. Så här ska sommaren vara. Snart slutar Agnes också skolan och då kilar vi ner på stan.
Jag sitter och funderar lite på vad gårdagens inläggen var egentligen? Jag tror inte riktigt att jag tänkte efter när jag skrev det, men det spelar väl inte så stor roll. I alla fall så pratade jag med Nils ett par timmar igår och han tjurade på att han inte fick ett enda ord i inlägget trots det. Jag tror att han försöker utnyttja mitt kändisskap. Ska jag säga något om Nils då? Nils han är dum i huvudet eftersom han tror att jag är hur lättlurad som helst. Det är jag inte. Jag är snäll, men inte lättlurad. Han säger saker som att vi är så intima av oss så att vi ska äta hjortron och spela krocket, eller något sådant.
I vilket fall som helst har Nils en egen blogg. Den är mycket intressant... han skriver om vad han lyssnar på och Loka typ. Mycket spännande. Den har ett klatschigt namn också, Djungelvibbar. Kika in nu.
Det finns inte så himla mycket att ta kort på här i närheten. Det är väl kanske Pippi Långstrump-balkongen i så fall, men det blir inte så bra ändå. Blommorna luktar gott i alla fall, och det är väl kanske vår nu. Det tycker vi om.
En fotograf vid namn Joshua Hoffine har specialiserat sig på skräckfotografier. Många av hans senaste verk är dessutom tagna på temat Childrens nightmares, och jag måste säga att resultat är riktigt läskigt och vackert på samma gång. Det är magnifika bilder i vilket fall, riktigt coola tycker jag. Vill ni läsa lite om arbetet bakom några av bilderna kan ni kika in HÄR. Annars hittar ni fler bilder HÄR.
Vincent by Tim Burton (1982) Jag vet att jag har bloggat den här förut i höstas, men jag får inte nog! Jag har sparat ner den på datorn och kan sitta och titta på den här hur många gånger som helst. Det är det mest briljanta som någonsin skapats tror jag. Tim Burton vilket geni! och Vincent Price vilken jävla röst. Åh det är så bra, så fruktansvärt bra. Har ni inte sett den så se den nu nu nu!! Har ni sett den så för guds skull se den igen!
Imorgon (28/5) händer något revolutionerande. Singstar släpper nämligen Singstar Kent. Kent är det första svensksjungande band som får sitt eget Singstar. Tidigare från Sverige har endast Abba fått detta privilegium, men nu är det alltså dags för Kent att kliva in i tvspels-världen. En viktig faktor var Kents stora utbud av låtar med musikvideor. Detta låter galet spännande, men jag tror att jag själv föredrar att skona världen och stämma in i falsksång till låtarna ensam i min källare även i framtiden. Här nedan följer i alla fall en låtlista till spelen. (* = bonuslåtar som endast finns med på ps3versionen).
747
Chans
Columbus
Den döda vinkeln
Det finns inga ord*
Dom andra
Dom som försvann
Ensamheten*
Frank
Generation ex
Hjärta
Ingenting
Kärleken väntar
Kräm (så nära får ingen gå)
Max 500
Musik non stop
När det blåser på månen
Om du var här
Palace & Main
Svarta linjer*
Taxmannen*
Töntarna
Vals för Satan (Din vän pessimisten)*
VinterNoll2
Vy från ett luftslott (Punks jump up remix)
If I lay here, If I just lay here, would you lie with me and just foget the world?
Jag vet att jag bloggar dåligt, förlåt. Jag ser dock att ni kikar in här även när jag inte bloggar, och den tanken gör mig helt fruktansvärt glad. Åh vad jag tycker om er. Just nu är jag lite smått besatt av foton på folk som ligger ner, (klicka på bilderna för att komma till källorna), och skulle vilja ta lite sånna bilder här utanför. Problem 1: min granne är snygg heh, så jag undviker helst att verka allt för konstig.
Näe Kulturnatta i år var verkligen ingen hit. Vi letade verkligen efter något värt. Tillslut gav vi upp och roade oss själva istället, men det funkade bra det med. Det blev inget scenljus alltså men jag kan bjuda på några bilder ändå.
Det kallas för det mest prisvärda objektivet på marknaden, och nu är det mitt. Jag brukar alltid vara av åsikten att det är fotografen, motivet, och kreativiteten som gör en bild, inte kameran. Det finns dock ett undantag. Det som skiljer en snygg bild från en fenomenal bild är enligt mig skärpedjupet. Bilder med korta skärpedjup är i nästan alla lägen snyggast. Man skulle kunna säga att i det stadiet av mitt fotograferande som jag är nu så är detta mitt drömpbjektiv. Jag tror att f/1.4:an skulle blir för svår att bara kasta sig in i. Jag längtar så tills jag for prova det här mot scenljus ikväll!
Idag är det Kulturnatta igen. För er som inte vet det så är Kulturnatta Umeås största kulturhändelse. (Även om de alltid drar färre och sämre "stora band och artister" än både Umeå Open, Amplified och Made, men whatever). Det är musik, dans och utställningar runt om i Umeå under hela dagen. Själv tycker jag att årets program är väldigt tunt på bra skit. Det är nu de säger sig satsa, och påbörja den långa resan mot Kulturhuvudstad 2014, men vår enda headliner i år är Rongedahl... och det säger ganska mycket.
Det är i och för sig ganska många band som jag aldrig har hört talas om som spelar runt om ikväll, men har ni planerat att spendera dagen i Umeå C så tipsar jag om följande:
I folkets hus finns under hela dagen två stycken fotoutställningar. Den ena är gjord av studenter på Umeå Universitet och kallas Define Yourself. Den andra är av föreningen Umemodellen som har 13 utställare i år. Själv tycker jag att den första låter spännande.
Och för de som gillar musik verkar det som att kajen och Hamnmagasinet är The one place to be. Så see you out there! Nu ska jag springa iväg och skaffa mig ett objektiv lagom i tid till alla kvällens bilder.
Man kan säga vad man vill om One Tree Hill, som drar allting för långt och som faktiskt inte varit en bra serie på mycket länge, men en sak kan de, och det är att lyfta fram bra, okända artister. Vi har självklart huvudrollsinnehavaren Bethany Joy Galeotti, bland flickorna hittar vi sedan även Kate Voegele, som spelade Mia. Min absoluta favorit var självklart Tyler Hilton, både för att den kaxiga och vidriga karaktären Chris Keller gick direkt in i hjärtat och såklart för att Tylers musik är fantastisk.
Jag har precis sett klart den senaste säsongens och hittat en ny stjärna. I säsong 7 får vi bland andra följa bartendern Grubbs som blir upptäckt av Red Bedroom Records. I verkligheten heter han just Mike Grubbs och är frontman i Wakey!Wakey!
Det är inte rock 'n' roll. Wakey!Wakey! är underbara pianon, visslingar, och galet fina texter, men främst är det Grubbs röst som äter sig in i själen. Jag försöker jämföra detta med något men hittar inte riktigt rätt. Ska jag dra en jämförelse skulle jag säga en mognare och unikare Jack's Mannequin eller Something Corporate.
Idag (eller närmare bestämt igår) släpptes ännu en kollektion av HM's Fashion Against Aids. Självklart har damkläderna försvunnit som smör i solsken redan, men jag det var inte något jag kan påstå att jag fastnade för. Det jag däremot gapar stort av är årets herrkollektion. Den är helt otroligt underbar! Särskilt de två sista bilderna här ovanför gör mig alldeles manisk. (Detta kan dock också bero på att modellen på bilderna inte är nådigt snygg, och att den svartvita touchen är fötrollande). Killarna är inte lika snabba som oss tjejer uppenbarligen, så jag tycker att alla vackra pojkar ska ta och klicka hem lite kläder nu, nu, nu!
"Men innan jag kan ta helg måste jag skriva min fucking rapport. För den skriver inte sig själv kära läsare, så nu gäller det att ta fingrarna ur arslet och verkligen skriva den." /Agnes Josefin Bergman Sundqvist
Nu undrar jag såhär kära läsare, varför har Agnes sina fingrar i rumpan? Tänder hon på sånt? Eller är hon bara allmänt rubbad?
På tal om rapporten kanske jag nattbloggar i natt... för jag har också en rapport att skriva. Så det så.
Sådärja. Nu har jag gjort en pytteliten stopmotion-video bara för att visa er två varv runt i rummet. Hahah inte så spec, tänkte bara visa hur det ser ut. Två månader senare är det äntligen färdigt liksom. Jag tänkte snurra runt hela huset först men insåg att det blev skittråkigt. Nu har jag bråkat med youtube jättelänge och fått fram en video med bajskvalité. Så här har ni tillsut 30 sekunder Olivias rum.
(Kan ju bara berätta att jag igår packade ur hela min hylla och sedan in igen bara för att kunna flytta den ca 1 dm).
Jag visste att jag skulle behöva städa när jag kom hem igår, men hur tänkte pappa egentligen när han lämnade rummet såhär och gick och la sig? Som tur var gömmer sig en sprillans ny soffa där bakom till höger så jag sov på den, och idag har jag rensat, städat, flyttat möbler, hängt upp tavlor och sorterat kläder hela dagen. Jag blev precis klar med det sista, och nu är mitt rum äntligen klart. Så imorgon tänkte jag att ni skulle få se hur det ser ut här.
Idag har jag införskaffat mig en ny bikinitopp. Inte så spec, men svart och snygg. Tanken är att vi ska bada ikväll. Frysa ihjäl piltre. Blev en klänning också höhö. Sån är jag, köper grejer för pengar jag inte har (Y).
Det har jag väl anat hela tiden egentligen, men ni tycker alltså att jag ska lägga ut mycket bilder. Det tycker väl jag också och det är klart att det är roligt att det är något att vilja ha från mig. Jag tycker själv inte att jag fotar särskilt bra. I alla fall inte relaterat till vad som finns därute liksom. Jag skulle inte kalla mig själv fotobloggare, men det är inte det som är poängen. Poängen är att om ni någon gång följt en fotoblogg så vet ni säkert redan att fotobloggare gör inlägg väldigt sällan. Det är helt enkelt för att man varken har turen, orken eller kapaciteten till att ta råsnygga bilder varje dag. När jag inte bloggar tappar jag bort er, vilket är fruktansvärt tråkigt, och jag känner att jag inte kan blogga om jag inte har en nytagen bild till varje inlägg. Jag undrar hur lessa ni är på himlar och egobilder som tagits i desperation bara av den anledningen. Det jag vill komma fram till är väl att om jag ska skriva om musik och vad jag tycker om saker och ting också så får ni inte sitta och tjura över att det inte är värsta proffsbilderna till allt. Jag vet dessutom att folk har klagat förut på att jag har haft för mycket text i min blogg. Jag ska försöka hitta en balans. Vi får väl se hur det går.
Jaja tänk lite på det där nu, så går vi ut i solen nu tycker jag. ♥
Jag är kär i solen. Vaknade egentligen alldeles försent och upptäckte att jag missat den bästa dagen på länge, men jag hann få mig lite sol jag också, för än är den inte borta. Mina shorts är jätteförstora och bikinin med, men vem bryr sig? Det är en bra dag idag.
Det har skett lite ändringar här. (uppdatera sidan om det inte syns). Jag har kämpat fram något nytt. Jag antar att det blir lite småändringar senare, men just nu ser det ut såhär. Mörkt kanske, och stelt.... men snyggt, typ. (Länken Kamerautrustning är inte i bruk för tillfället, men när jag får mitt objektiv och min blixt känns det kanske lite värdare att lägga in något det).
För övrigt rådiggar jag min nya slogan!
Och ja det är en Fall Out Boy-textigen... men let's face it, killarna kan skriva texter.
(Det borde kanske vara ett bindestreck istället för sista kommat? hmmmmm....)
Det brukar ju hända att det blir annorlunda med olika datorer och med olika webbläsare ibland. Eller så kanske ni hittar nåt lurigt som jag missat. Ni får gärna "skadeanmäla" eller nåt om ni hittar något knas. Tack!
Jag bakade något som ser ut som hundbajs. Jag är heller inte så säker på om frostingen smakar särskilt gott, men själva muffinsarna innehåller i alla fall vit choklad och låter rågoda. Det var det kletigaste jag någonsin varit med om att spritsa, MEN galet kul. Man kan ju alltid pynta bajset med silver så blir de fina och ger fin bokeh-effekt.
Ni ser vad fruktansvärt lite jag har att blogga om. Eller egentligen inte lite, men jag vet inte vad jag ska skriva. Så därför tänker jag nu fråga er. Vad vill ni ha? Ni är ju några stycken ändå. Det vore väl bra för både er och mig om jag bloggade om saker folk bryr sig om eller hur? Så snälla släng iväg en liten kommentar (om än en anonym sådan).
Varför läser ni min blogg? Vill ni ha foton? Ska jag skriva om musik? Har ni bara råkat fastna här och inte kommit er för att ta bort prenumerationen? Vill ni ha filmtips? Är det kanske bara för att ni känner mig? Ska jag dra långa inlägg om mina filosofier och politiska åsikter? Eller tycker ni helt enkelt att jag är fruktansvärt cool?
You name it! För jag tvivlar nämligen på att folk egentligen är särskilt intresserade av att veta vad jag gör om dagarna... Men vad vet jag. Mitt liv kanske är råspännande, och i så fall är väl det också bra.
Igår var jag och Agnes och letade efter äventyr. Vi lever dock i en överbevakad tid och äventyr var det tunnt om i staden Umeå. Sedan sov jag i elva timmar. På övervåningen spelas nu introt till Led Zeppelins Black Dog om och om igen i olika versioner. Solen tittar (fortfarande!) in genom mitt lilla fönster, men det är fruktansvärt skönt att vara inne och göra ingenting. Jag tror dock att jag ska bege mig ut snart och utnyttja de sista timmarna av dagen... kanske.
När jag och Nils ska välja film kan det hända att man får för sig ganska korkade saker. Typ som att se en tre timmar lång krigsfilm, eller som idag... att ta de två absolut värsta filmer vi kan komma på och se dem efter varandra. Då får man en sån där lagom terrordos typ. Ja ni förtsår... THE HUMAN CENTIPEDE... men ärligt talat... jag är måttligt imponerad. Det är väl det jag tänker säga, måttligt. Det kändes ungefär som att läsa texten om den igen typ.
Dock såg vi även en fransk film som hette Martyrs, och den var faktiskt riktigt bra! Lagomt obehaglig och med en genomtänkt handling. Den spelade inte på screamers eller något fjanteri, utan rädslan kom från rent obehag och det hela var välarbetat. Tummen upp. Känner ni för det så följer jag upp med en liten summering under bilden. Annars Ladies and Gents tar det slut här. Vi hörs imorrn helt enkelt.
Filmen börjar med att vi får se en blodig flicka vid namn Lucie fly från ett industriområde. Hon hamnar på sjukhus grovt traumatiserad och kan inte komma ihåg vad som hänt. Hon får en vän som heter Anna och 15 år senare håller de fortfarande ihop. Det är då vi ser Lucie ta död på en hel familj i sin desperation efter hämd, och för att bli av med sin "demon". Hon har vid det här laget utvecklat en rätt grov schizofreni.
Det är svårt att skriva mer utan att spoila, men filmen handlar om så mycket mer. Man ska i alla fall få veta vad som verkligen hände 15 år tidigare och varför. Jag tycker hursomhelst att detta är något folk borde se, så jag slutar där.
Det verkar som att alla har gått in i någon form av vårdepression. Varför fattar jag inte... för våren ska liva upp från äckelvintern. Och nu skulle jag vilja säga "då får väl jag vara den som är glad och positiv" men det skulle inte vara sant. Ärligt talat så håller jag med alla. Det är fruktansvärt segt just nu. Lika med det är oerhört jobbigt att blogga. Det var sommaren som verkade najs, det gör den väl kanske fortfarande egentligen... men jag har tre festivalbiljetter och ingen att gå med. Jag kan ha fixat en av dem, vi ser väl. Då återstår två. Den ena hade jag egentligen aldrig tänkt gå på, och den andra ville jag se The Used på. Nu har The Used ställt in. Jag är dock för envis, snål och ostrukturerad för att sälja biljetterna... så om nån är taggad på en tripp till Göteborg så ring mig typ... NU.
Om ni vill veta hur vi som inte stod på scen igår såg ut så var det ungefär såhär: Nu ska jag tralla iväg mot ett nationellt prov i engelska! Tjoflöjt.
Industri Royal igen - äntligen. Jag lär mig om och om igen varför det här är så bra. Dessutom är Joel ett väldigt generöst fotomotiv eftersom han bjuder galet mycket på sig själv hela tiden. Bilderna blir dock dassiga uppladdade på internet tycker jag... men det kanske bara inte blir bättre än såhär. Vi ser väl.
Sådant här får man göra extra tidigt (borde ha sovmorgon till 9.50 egentligen) när man har företag för en dag.
Nu ska jag bara försöka lista ut hur vi ska få fram ett bord. Kan bli jobbigt. I värsta fall får vi gömma oss i ett hörn och äta allt fika själva istället för att tjäna pengar, men det är ju inte så fy skam det heller. Om ni är på Midgård idag tycker jag att ni ska komma och köpa nåt gott av oss i alla fall.
Käkade pizza hos My och firade valborg på nydala. Det blev bara två bilder precis när vi kom dit från min sida, men så kan det vara ibland. Senare kom en heeeeel del fler folk, och det var galet roligt. Vi hade vår egen lilla "majbrasa".
Lördagen var väldigt väldigt seg. Jag vaknade hos Frida och folk gjorde matig frukost och kladdkaka, jag åt hahah. Sedan hann jag också med att träffa Nils och till sist Agnes, så det var fint ändå.
Idag är det söndag, jag vaknade för 45 minuter sedan och världen suger redan, men det är väl lite tradition att det ska vara så på söndagar?
