Alla som någonsin varit inne i min hjärna (ingen förhoppningsvis) vet hur fruktansvärt dåligt minne jag har. Det är oerhört svårt för mig att plocka fram någon särskilt chock då jag inte alls kommer ihåg sådana gånger. Men ska jag säga något som brukar göra mig förvånad så är det varje gång någon ger mig en komplimang. Jag blir alltid lika förvånad och lite osäker när någon säger något snällt. Det blir svårt att svara något tillbaka också. Jag är ganska avskärmad på det sättet. Jag ger inte ofta komplimanger till andra. Det är inte för att jag inte tycker att andra människor är fina eller så. Det faller mig bara inte naturligt att berätta för andra att de är eller har något fint. Det kanske är som att erkänna att man själv inte är det? Nej jag vet inte var den psykologiska spärren sitter, men vill ni göra mig lite socialt instabil någon gång så säg något fint.