You're a million miles, million miles away, so come closer

Tell me now where was my fault in loving you with my whole heart?

Jag hoppas att det inte finns många där ute som aldrig hört Mumford & Sons. De spelade på Way Out West ifjol sommar och jag är så ledsen att jag inte var där. Något annat som är ledsamt men himla bra är deras låt White Blank Page. Har inte lyssnat på den alls tidigare av någon anledning, men nu går den på repeat hemma hos mig. Den är så fin och hjärtskärande att man kan gråta bara av att höra den. Åtminstone kan jag det.

(desperat försöker jag lägga in låten från youtube, men det vill tydligen bara bråkas idag. vi säger såhär istället. ni lovar att klicka er in på spotify eller söka fram den. för den är värd det.)

godnatt.

J'ai tué ma mère

BLcK N WHITE

FALL 2011

Oh, oh, what are you waiting for? Take a bite of my heart tonight

I wish I could do better by you, cause its what you deserve

Eftersom båda mina datorer bestämde sig för att krascha samtidigt kan jag inte ladda upp särskilt med egna foton. Om man vill se riktigt bra fotografier kan man kolla in Amanda Berglund på Created to create istället för hon är riktigt duktig på riktigt. Amanda fotar ibland små projekt med egna modeller, dubbelexponerar analogt och använder polaroid.

Ibland när jag är tjurig och lite självömkande brukar jag vilja påstå att uttrycket "Det är inte kameran som gör bilden, det är fotografen" inte stämmer och att man måste ha en grym utrustning för att kunna utleva sin potential, men Amanda motbevisar mig totalt. Hon har samma digitalkamera som jag och fotar ofta med i princip samma objektiv, men är så ofantligt duktig att man nästan spricker... ändå.

At least you'll never be a vegetable - even artichokes have hearts

Look, all I know is that you're the nicest thing I've ever seen

Det här är mina favoritprylar just nu.



1. Tröjan med de där gulddetaljerna på axlarna.

2. Den (förtillfället trasiga) guldringen med renhorn.

3. Påfågelfjädern som jag friserade lite och som numera bor permanent i min högra örsnibb. (använder annars aldrig örhängen alls).

I break habits just to fall in love, but I do it on designer drugs

Neon Trees (vad är grejen med det bandnamnet egentligen?) släppte sitt debutalbum Habits ifjol och är aktuella med singeln Animal. Tidigare idag upptäckte jag båda dessa två faktorer och blev lite kär sådär. Vilket jävla album. Jag har en weakspot för sådana här band om det inte framgått tidigare. Shit. Sen att det är en brud (Elaine Bradley) på trummor  tycker jag är extra tufft då bra band i princip ALLTID består av endast killar. Kolla in Animal och Sins of my youth.

COME ON AND ACHE WITH ME

Alla ♥'s dag. Först tänkte jag att man kanske skulle låta bli att uppmärksamma den här dagen överhuvudtaget. Det är ju trots allt bara en vanlig måndag. (För mig i alla fall). Men det kändes lite töntigt. Medan alla små turturduvor är sådär upprymda och gosiga idag, och andra singlar kanske är lite mer deppade idag än vanligt så sitter jag här och är himla glad för att min hjärna inte behöver vara fylld med kärleksproblem eller att behöva förhålla sig till någon. Det är skönt att veta att man känner sig själv och är precis så fri som man vill vara en stund.

Idag firar jag mig själv med chokladbollssmet, bad och kärleksfilmer (för lite känslor kan man väl unna sig idag ändå). Love and other drugs (Jake jake jake) och Amelie från Montmartre hade jag tänkt.

Fina och amärkningsvärda saker kan ändå vara äpplet ovan som min mamma fick av min pappa, och att Amanda som praktiserar på SR spelade en låt för mig på radio idag. Himla fint tycker jag. ♥

Glad alla hjärtans dag!

Someone said true love was dead, but I'm bound to fall for you

Lite silversvart sådär. Svart och vitt nästan. Vi pratade om det på psykologin igår, att tänka i svart och vitt. Tankefel kallas det tydligen. Precis som generalisering och att vara cynisk. Lite brudhäng och shoppingrunda idag och så grabbig grabbkväll ikväll. Bra balans sådär.

Jag tänkte lite att jag skulle få ett uppdrag av mig själv. Varje vecka måste jag ha bloggat minst ett inlägg i varje kategori. Lite variation liksom. (Med undantag för resa och 100pics för det kan jag inte göra en gång i veckan). Och så med det här inlägget har jag den här veckan avklarad. (Lite kär i den kimonoaktiga saken ovan, även om den nu smälter in lite i allt annat).

Från en vecka genom Lomolomo

When everything I’m sayin’ you can say it just as good

Tidigare idag hittade jag citatet ovan på tumblr och blev helt överväldigad. Jag vet inte riktigt varför men det är någonting i de där orden som fångar mig totalt. Jag skulle vilja rista in dem med bläck i handleden. Och så ikväll har jag sett första halvan av dokumentären No Direction Home om Bob. Till sällskap hade jag en sovande pojke till Dylan-fanatiker, och lyckades själv slumra till en stund vilket bidrog till att jag tappade greppet om handlingen lite, men resten av tiden kunde jag inte sluta le. Jag lyssnar alldeles för lite på Bob Dylan. Det är ett faktum. Ett sådant geni han är.

En gång för länge sedan såg jag en bild som någon målat. (Emma tror jag bestämt det var). Bob hade solglasögon och regnbågsfärgade, psykadeliska hårlockar. Jag ville också rita en lockig kallufs på en man bakom mystiska solglasögon. Ville vara lite kreativ. Dessutom har jag nyligen upptäckt hur kul det är med photoshopillustrationer. Så jag kom hem och skissade lite. Han lyckades se ut lite som en fågel, men han är åtminstone där, lockig.

En liten plan som etsat sig fast i min hjärna som en fästing på brunbrända ben

Bild

Jag har många förväntningar på den här sommaren. Jag ska åka på festivaler runt om i hela Sverige. Jag ska vara 18 år gammal och fri som en fågel. Jag ska dansa på kajer tills skorna skaver. Jag ska sova under stjärnorna. Jag ska ha små picknickar i parker, och en massa annat sådant som man gör om somrarna.

Det finns en liten tanke som fastat sådär lite extra i min idébank. Jag vill ut på äventyr. Inte rädda världen eller hitta en gömd skatt direkt, men jag tänkte mig att jag skulle packa en ryggsäck, kanske ett tält för regniga nätter, och ett par bekväma skor och sedan bara börja gå åt något håll. Bara lämna verkligheten ett tag och se vad som händer. Just i min fantasi tänker jag mig att man då kunde hamna någonstans där städerna skiljer sig från tomheten utan att det blir en enda lång eremitvandring i vildmarken. Som på någon medelhavsk landsbyggd. I Sverige fungerar det nog inte riktigt likadant tror jag. Det blir troligtvis ganska händelselöst att vandra runt utanför städerna, dessutom får det gärna vara lite sådär olidligt varmt också.

Det är en fin plan i teorin, men kanske inte i praktiken.

Han är ordning och du är helt kaos

Igår kikade jag äntligen på I rymden finns inga känslor. Vad ska jag säga? Jag är störtkär i filmen. Bill Skarsgårds skådespelarinsats, den unika handlingen, Martin Wallströms utseende(!), de välarbetade animeringarna, allting imponerade. Jag brukar vara megaratare av svensk film, och sen kan jag tycka att de gärna fått bygga på historien lite. Det känns lite tunnt. Hur mycket hinner man få in på 1h 20 min egentligen? Men detta var en riktig feel-good film som jag inte klarade av att radera från min dator (och jag raderar ALLT) efter att ha sett den. Liksom djupt sorglig på ett glatt sätt. Konstigt men fint. Se skiten. Gör det bara. ∞

I really thought that we had something more than a violation of my imagination

Ah tja bloggen. Var ett tag sen. Jag lever. Fet helg. Jag trallar numera runt lite på tumblr sådär, chillar i mössa fast jag hatar det, är sugen på bullar och älskar vädret. Så ligger det till. Glider runt, hänger runt, lånar pengar. Ungefär.

Tänkte att jag skulle kika igenom lite gamla kommentarer och rusta upp lite och, ja. Det ska bli bra det här. Tänkte jag.

Ska dansa fastän hjärtat brister, det går sönder i takt med basen i marken

Det här är ungefär det jag och Maja har haft för oss idag på lektionstid. Hurrahurra för Midgård.
(första och sista bilderna är alltså Majas som jag trixat lite med).

So maybe you should learn, maybe you should learn

Här sitter jag en torsdagsnatt och skriver. Det är såhär det går när man har en inlämning till imorgon och man började alldeles... nyss. Alltid lika bra med framförhållningen den där Olivia. Nyorden håller på att ta kol på mig, och jag är ofantligt trött. Så trött att ordet ofantligt får mig att börja fantisera om cirkuselefanter. Remember kids, be cool and stay in school så får ni det kanske inte såhär jobbigt som jag har det just nu. (Lite tips från coachen sådär). (parantes2. Jag vet inte riktigt om ni är så där ultraintresserade av mitt nattliga pluggande, men kanske, bara kanske är ni just exakt det. I sådana fall säger jag varsågoda, det var så lite).

Jag deppar dock inte ihop. Jag kämpar på och taggar upp inför helgen. Den kommer bli hur bra som helst tror jag.

Nej nog med bloggsvammel nu. Tillbaka in i språksociologins underbara värld.

Du brände dig, det blev aska av mig men visst exploderade vi fint, eller hur?

Håll i mig och släpp aldrig taget, tänk om jag faktiskt gick av

En ett par veckor gammal bild på mig och Sanni. Bara så himla fin tycker jag. ♥