Tidigare idag hittade jag citatet ovan på tumblr och blev helt överväldigad. Jag vet inte riktigt varför men det är någonting i de där orden som fångar mig totalt. Jag skulle vilja rista in dem med bläck i handleden. Och så ikväll har jag sett första halvan av dokumentären No Direction Home om Bob. Till sällskap hade jag en sovande pojke till Dylan-fanatiker, och lyckades själv slumra till en stund vilket bidrog till att jag tappade greppet om handlingen lite, men resten av tiden kunde jag inte sluta le. Jag lyssnar alldeles för lite på Bob Dylan. Det är ett faktum. Ett sådant geni han är.

En gång för länge sedan såg jag en bild som någon målat. (Emma tror jag bestämt det var). Bob hade solglasögon och regnbågsfärgade, psykadeliska hårlockar. Jag ville också rita en lockig kallufs på en man bakom mystiska solglasögon. Ville vara lite kreativ. Dessutom har jag nyligen upptäckt hur kul det är med photoshopillustrationer. Så jag kom hem och skissade lite. Han lyckades se ut lite som en fågel, men han är åtminstone där, lockig.