Igår kikade jag äntligen på I rymden finns inga känslor. Vad ska jag säga? Jag är störtkär i filmen. Bill Skarsgårds skådespelarinsats, den unika handlingen, Martin Wallströms utseende(!), de välarbetade animeringarna, allting imponerade. Jag brukar vara megaratare av svensk film, och sen kan jag tycka att de gärna fått bygga på historien lite. Det känns lite tunnt. Hur mycket hinner man få in på 1h 20 min egentligen? Men detta var en riktig feel-good film som jag inte klarade av att radera från min dator (och jag raderar ALLT) efter att ha sett den. Liksom djupt sorglig på ett glatt sätt. Konstigt men fint. Se skiten. Gör det bara. ∞