Jag tror jag är tillbaka i vad min mamma brukar kalla för mina "sömn-depressioner". Jag är inte deprimerad på riktigt. Jag mår bra, är glad, men jag känner liksom inget värde i att göra någonting. Ingenting har en poäng. Resultatet blir att jag bara sover. Sover. Jag har sovit så himla mycket den senaste tiden. Det kanske är vädret. Eller skolan. Apati. Apatisk.

1. (psykologi) som inte verkar ha någon egen vilja; som inte vill göra något; /sjukligt/ likgiltig

Sjukligt. Är det vad jag är? Sjuk? Här om dagen läste jag ett inlägg av Kan Dee, och började sakta självdiagnosera mig själv med någon form av social fobi. Självdiagnos. Man ska inte hålla på med sådant. Dessutom är psykiska sjukdomar inte på riktigt. Psykiska sjukdomar är påhittade fenomen av människor som är psykiskt sjuka. Personlighetsdrag då. Kanske det. Det finns i alla fall inte. Inte i min värld, och jag har en egen, så det så.

Ett utdrag från min dagbok någon gång för länge sedan låter lite såhär:
"Jag vill hitta något unikt. Något som gör mig speciell. Men kanske är alla likadana. En kopia av någon innehållslös grund. Jag tror nog kanske fortfarande att man måste hitta sig själv först. Måste veta vad man är innan någon annan kan tycka om en för det. Eller så vet man aldrig. Man kanske aldrig är samma person som man var nyss. Jag vill bara att någon ska hitta något fint med mig, så kanske jag också kan se det."

Och trots att det har gått ett tag, så känner jag precis likadant igen. Jag hittar ingenting. Står och trampar i samma avtryck. Jag har i alla fall tagit farväl av Facebook och Msn för ett tag. Det kanske hjälper.

Jag menar inte att låta så deprimerande, eller långdragen. Det verkar bara uppskattas när saker och ting är äkta. Det här är äkta. Varsågoda.