Om en helg

Efter en helg med bara bilder tänkte jag skriva lite om festivalhelgen ändå.

Just nu sitter jag på ett hotell mittemot Nordstan i Göteborg. I eftermiddag far vi hem, jag och min far. Den här helgen har varit ångest för mig jättelänge innan. Jag har varit ledsen, besviken, stressad, fattig, otaggad och arg (mest arg). Men sedan står man där, framför Matt Tuck när han sjunger Tears don't fall, och man skriker som man aldrig skrikit förr, och är lyckligare än någonsin innan. Det är värt all smärta i kroppen, och det är värt alla pengar, för det är så förbannat bra.

Sedan kommer man in gratis på Pier Pressure som man redan betalat 700 kronor för. Bandet man ville se har ställt in hela sin Europaturné och kompisen man skulle gå med åker hem. Man ger bort sin biljett till sin farsa och tycker att det hela känns väldigt jobbigt, väldigt onödigt. Sedan kommer Jared Leto ut på scenen. Han precis så skön och precis så snygg (shit jag smälter, sedan vad han har gjort med sitt hår är en helt annan fråga) som man alltid tänkt sig, om inte mer. Man blir genast 14 år igen och helt hysterisk, och bandet spelar  massor av gamla låtar. De där man lyssnade på i 7an när alla kompisar klagade på att ljudet i hörlurarna var lite för högt, att man skulle bli hörselskadad och de där man sökte sin tröst till när ingenting gick som det skulle.

Sedan som avslut tar Jared upp en massa flickor och pojkar på scenen (hoppas fanimej att de njöt av det) och så drar de av Kings and Queens. Det blir inte mycket bättre än så.



Nog önskar man att man fått se The Used. Nog önskar man att man inte stått och hoppat själv i slutet av helgen, men man önskar inte bort den här helgen. Ingen del av den alls. För i slutändan var det så fruktansvärt underbart att det inte går att beskriva med ord.

Nu taggar vi igång till Peace & Love. Det ska bli minst lika bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback