Du vet, jag minns för mycket, kan hitta glömda ord, om jag letar noggrant. Om jag river bort alla visioner, om jag sliter bort alla förnekelser kan jag finna allt.
Och
Den som jag minns som dig hade alltid ett hjärta gömt under handleden.
Den som jag minns som dig var vild, galen, oförstörbar.
Den som jag minns som dig var inte som du, den som jag minns som dig var som jag var i september.

Och vi sa att det inte fanns någon mening, att livet var äckligt. (Söndrigt, trasigt, smutsigt) Och att det bara fanns två sätt att överleva. Att försvinna eller bli vi istället för två enskilda.
det var aldrig kärlek
Det var bara en sista utväg, till att låtsas leva.
Och vi tänkte. Om man springer så fort att man ramlar, om man håller så hårt att fingrarna går sönder, om man skriker så mycket att man tappar rösten. Kan man hitta något annat då?
Något som känns?
För det spelade ingen roll om det gjorde ont
Hjärtat kunde få slå sönder revbenen, bara det slog
Lungblåsorna kunde få explodera, bara de kände luften
Huden kunde få brinna, bara den inte var kall

Så vi slog oss själv sönder och samman
Skapade känslor som kändes
Och hjärtan som slog sönder
Och lungblåsor som exploderade
Och hud som brann
Men det var aldrig kärlek

Sen kom oktober och jag tröttnade på alla explosioner och att ständigt hålla handen under din handled. Att räkna slagen. Ja det blev oktober och vi slutade slå. Kände hjärtana läka och lungblåsorna bli hela och huden kalna.
Och du sa: Nu blir vi martyrer, nu fryser vi till is.
Och jag sa: men det är oktober nu.

(Men
Nu, nu är det
December
Och jag förstår om du inte minns
Hur jag sa att jag kunde hela din rygg utantill, varje kvadratcentimeter
Och jag förstår om du inte minns
Hur du vaknade av att jag låg med handen på din mun för att se till att du andades
Ja jag förstår om du inte minns
Hur jag sa "det här är nog kärlek", den där gången i september)"