Ni ska få höra om en övning jag gjorde i en bok av Mia Törnblom för kanske ett halvår sedan. Den gick helt enkelt ut på att man skulle skriva ner hur man skulle leva sin sista tid om man visste att man bara hade en månad kvar. Tänk på det ett tag. Jag skrev ner en massa saker. Saker som att resa och se alla konserter i världen och.. ja sådant. Men också saker som att bara vara jävligt glad hela tiden och sluta haka upp mig på småsaker nivet. Sedan kom det där jävla uppenbara: Folk tror att man behöver vänta till dödsdomen kommer för att göra det mesta av livet. Varför inte bara leva så precis exakt just nu?

Sedan dess har jag lärt mig att.. ja vad? Att inställningen fan är allt. Förut tyckte jag att det där var bullshit. Min inställning kan inte påverka hur andra behandlar mig. Men jo! Det är ju precis det. Precis det som den kan, och gör. Jag är så jävla less på folk som inte försöker när det tar emot. Hur värt det att inte ens försöka? Nej just det. Det tar emot för alla någon gång. SÅ JÄVLA LESS, jag är så less på folk som säger att livet suger och att det inte går att göra något åt saken. För det är bullshit, så lägg ner.

Just nu sitter jag och tänker på att det är mörkt överallt runt omkring. Jag är fruktansvärt jävla mörkrädd. Visste ni det? Att jag är så jävla rädd för mörkret som ett litet småbarn. Men just nu så är det ganska okej. Det är ganska okej att vara jag, och det är ganska okej att sitta här i mörkret och bara må bra.

Jag tänker mycket, och tänker trappa ner på det. Jag ska sluta vela. Och jag vet att en del inte gillar när jag skriver mycket text, men jag vet också att det finns de som gör det. Och jag vet att jag känner det som mycket värdare när jag skrivit något som jag verkligen menar något med, och det gör jag nog nu.
Det jag egentligen vill komma fram till är att: jag älskar livet punkt