Jag trodde ALDRIG någonsin att jag skulle fastna för en vampyrserie. Det känns råfånigt och hemskt, men igår kväll började jag titta på True Blood för att ge det en chans och har nu sett snart 1,5 säsong sen dess. Det är brutalt och spännande och när Alexander Skarsgård klippte av långhåret... wow. SNYGGSNYGGSNYGGSNYGG. Sedan tycker jag att det är råkul varje gång de pratar svenska hahaha.

Det har liksom varit en sån där söndag. Huvudvärk och apati ungefär, så som söndagar ibland är. True Blood måste varit den bästa medicinen. Serier är söndagsräddningar. Dyka in i andras liv istället för att bara dega. Det kändes ändå som att man åstadkommer någonting, upplever något. Om 1,5 säsong till när det här är slut måste jag hitta något nytt igen. Prestationsångest.