Det tog en stund, men så blir det ibland. Om ni orkar, så läs min novell. Kritik tack. Jag vet att den kunde vara bättre, och att den inte följer den klassiska novellens uppbyggnad och sådär. Det är synd att jag inte kan sånt. Och så var jag tvungen att kategoristäda. Sådärja. Lycka till Amanda, det här kan ta en stund. Tack och hej.

Ett förfall

”Ditt lata jävla svin!” Som knivar skar rösten i hans öron. Anna, kvinnan han älskat i 30 år, och fortfarande älskade. Leif kunde höra hennes skrik eka genom hela lägenheten. På senare tid blev det uppenbart att hon inte gjorde detsamma - fortfarande älskade honom tillbaka. Själv var Leif inte den som tog sig ton. Han var den som vände ryggen till problem. Som lät dem passera in genom det ena örat och ut genom det andra, men det här gick inte att ignorera. "Snälla Anna... sluta skrika. Vi kan väl prata om det här som människor?" svarade han med en klump i halsen. Förtvivlat letade han i hennes ögon efter något bekant. Efter något att stödja sig emot, men utan resultat. Anna fortsatte bara att skrika. Hon nämnde saker som egoist, soffpotatis och frånvarande. Sa saker som utmattad, hjälplös, frustrerad, sårad, och ensam. Sedan grät hon. Leif kunde inget annat än att stå stilla. Blickstilla och gloende stod han, helt oförstående, och hoppades att det skulle gå över. Han ville trösta henne. Han ville berätta för henne att allt skulle bli bra, att han skulle bli bra, att han älskade henne, men han visste inte hur, och egentligen visste han nog också att det inte var sant. Det skulle inte bli bra, och efter en stund rann möjligheten ut i sanden. Anna låste in sig i badrummet, fortfarande gråtande, och själv sov han på soffan.
Leif hade rätt i att det inte skulle bli bättre. Inte heller infriades hans förhoppningar om att allt skulle gå tillbaka till det normala. När han kom hem från jobbet några dagar senare möttes han av ett totalt kaos. Han kunde känna att atmosfären var tung redan när han öppnade dörren. När han gick in klev han rakt ned i en hög av skjortor. Han hade aldrig märkt att han haft så mycket kläder som när de låg kringslängda huller om buller i hallen, och fler kom flygande i en rasande fart. Inifrån barnrummen kunde han höra snyftande. Allt Leif kunde känna var en slags tomhet inom sig. Han ställde sig i dörröppningen till det stora sovrummet, och fick viskande fram ett: "S-s-s-ssl..", stannade när rösten fastnade, "Slänger du ut mig nu?". Det var så svagt att Leif trodde att ljudet dränktes av de dunsande ljuden från jeans som föll till marken. Han fick inget svar på en lång stund, men stod ändå väntande och hoppfull, kvar med kroppen på helspänn. Tillslut stannade Anna upp i sitt kastande och svarade, också hon viskande, med ett kort "Ja". Fortfarande med ansiktet vänt mot byrån och väggen harklade hon sig, höjde rösten till normal ton, och med ett försök till att låta stark och självsäker sa hon: "Ja, det gör jag. Jag klarar inte av det här mer." Golvet rasade under honom. "Jordbävning" var allt han hann tänka innan han föll. Föll rakt ner i ett svart och oändligt mörker. "SUBBA! DU KAN INTE BARA KASTA UT MIG!", skrek han så högt han bara kunde. Hon tycktes ha tänkt över det här en längre tid. För hon var helt lugn, men bestämd. "Jo det kan jag" svarade hon. "Det här mitt hus och jag kan kasta ut dig bäst jag vill! Ut med dig nu!" Det nästa Leif hörde var dörren som slog igen bakom honom.

Regnet smattrade på fönstret. Det var grått och mörkt. Längre bort i korridoren utanför sitt kontor hörde han tunga steg. Genast började han rätta till sina papper. Satte sig rakryggad framför datorn på skrivbordet och knappade intensivt på tangenterna, men det var svårt att fokusera. Handtaget trycktes ner. ”Jonsson!” hördes chefens röst som ett muller. Chefen klev in på kontoret. "Jonsson är du full på jobbet nu igen?". Det hade alltså lyst igenom. "Ja fan man måste väl ha sig en bärs här och var" Leif tillade "och lite whisky förstås". Han letade väl efter den grabbiga och sköna sidan hos chefen, men chefen gav Leif en blick som sa att han inte hittat den. "Jo men vafan jag gör ju mitt jobb i alla fall.". Tydligen inte det heller. "Ursäkta konstapeln. Det ska aldrig hända igen", sa han och försökte låta övertygande, letade efter medlidande. Äntligen en reaktion. Chefen öppnade munnen. "Nej det kan du ge dig fan på att det inte ska. För du kommer inte tillbaka hit något mer".  

Såhär i efterhand verkade allt så jävla dumt. Leif hade inte tagit det så hårt i början. Han hade ju pengar till några hyror. Han skulle hinna få ett jobb att försörja sig på innan de tog slut. Så blev inte fallet, men han skulle kunna bo hos polarna tills han fick ett jobb. Så blev inte heller fallet. Det verkade inte finnas ett enda jobb ledigt för honom i hela landet (i alla fall inget som inte låg under hans värdighet), och tillslut tröttnade de bekanta, en efter en, på Leifs snyltande. Det var så han hamnade här i skiten. Det var så det gått till. Det var därför han nu satt på gatan med de 32 kronor resten av samhället hade bestämt att han var värd - totalt. En tant gick förbi. En pensionär var det som stod lågt i status i samhället. Hon tittade ner på Leif. Ibland unnade de honom det. Den här blicken var, som oftast, av avsmak. Avsmak för hans stank, (Leif hade inte sett en dusch på nära en vecka nu), avsmak för hans risiga och ovårdade skägg, avsmak för hans slitna armébyxor som numera var smutsiga helt igenom. Han hade valt dem för att de var mörka. På mörkt tyg syntes inte fläckarna lika tydligt. Det hade Leif kommit på helt själv. Han var ju smart egentligen. Han hade kunnat bli någonting stort. Kvinnan slängde en tia framför honom innan hon gick. "Medlidande" tänkte Leif och tog suckande upp guldpengen från den kalla betongen. 42. Det räckte fortfarande inte till en natt på härbärget, och natt det skulle det bli snart. Det här var sista vändan människor som stegade hem till sina varma kök innan mörkret föll. Allt han själv hade kvar var hoppet. Hoppet om att det en dag skulle bli bra igen. Det var inte mycket att leva på, men han hade lärt sig. Efter ett halvår av ickeexistens hade Leif lärt sig att man behövde någonting att tro på - en strävan. Han strävade efter att få tillbaka allt det som tagits ifrån honom. Även om han nu inte gjorde någon större ansats till förbättring, så hade han i alla fall en plan.
Mörkret hade nu fallit för längesedan. Leif ställde sig upp och började släpande ta sig fram längs med gatan. Det hade börjat regna också. På marken hade det redan börjat bildas små pölar. Det var bäst att försöka hitta skydd under någon presenning i natt. En gång hade han hittat en övergiven byggarbetsplats. Jobbet hade väl stått stilla där ett tag. Det hade varit bra att bo där under byggnadsställningarna, men efter några dagar hade arbetarna kommit tillbaka.
Plötsligt small det till i pannan. Det kändes som att hela huvudet hade sprängts. Han smakade blod och betong i munnen. Runt omkring sig hörde Leif skratten. Den värsta sortens skratt. Unga pojkar hade ett sätt att verkligen lyckas förlöjliga någon med de där skratten de hade. Leif öppnade ögonen och tittade upp. Han såg en blond, tanig kille med mörka ögon som tittade ner på honom. Killen flinade, och Leif såg hur han måttade med foten, och så sparkade han. Rakt i magen. Tydligen tyckte hans kompisar att det såg roligt ut, och följde genast den första killens exempel. Allting brast. Hela kroppen brast. Pojkarna sparkade, och Leif lät dem göra det. Han förstod dem, och trots allt borde han vetat bättre än att vistas ute på gatan såhär sent en helgnatt. När ungarna tröttnat på misshandeln gav de sig av. Leif blev liggande. Det hade tagit hårt. Hela kroppen bultade, och han kunde inte förmå sig att ställa sig upp. "Det var då förjävla typiskt", tänkte han. Marken under honom var fuktig och mer regn hade vräkt ner på honom. Det kunde nog inte bli värre än så här för tillfället. Han var ju redan blöt, så han kunde lika gärna ligga kvar tills det blev morgon igen.
När Leif vaknade igen var det ljust. Han hade lyckats dra sig bort mot husväggen och somnat. Han hade sovit under värre omständigheter. Det var sådant man lärde sig med tiden. Det var dock tidigt på morgonen, så han hade nog inte sovit särskilt länge. Det var svårt att inte bli väckt när solen steg upp. Han hade ju inga rullgardiner precis. Kroppen gjorde inte lika ont längre, så han ställde sig upp och tog in omgivningen. Då upptäckte han med ens var han hamnat någonstans. På andra sidan gatan låg tusen minnen i en hög. Det hade varit deras fik. Leif och Annas. Egentligen var det väl så att det var Annas favoritställe, men de hade gått dit tillsammans. Det var längesen han var här nu. Han bestämde sig för att gå in. Han visste att personalen inte skulle bli överlyckliga över det, men så länge han köpte något och satt i ett hörn utan att göra väsen av sig brukade de lämna honom ifred. Han hade kvar pengar till frukost från gårdagen. Mannen framför honom i kön var långsam. Han tog god tid på sig att ändra sig fram och tillbaka. Leif hade alltid tyckt illa om sådana människor. Som inte hade någon respekt för att andra också stod och väntade, men han hade nog inte rätt att tycka så längre. Han blev mest bara nervös eftersom det gav kassörskan extra tid att inspektera honom. När det blev hans tur gick han igenom rutinen han hade. Leif hade gjort som vana att alltid hala upp pengarna först för att visa att han faktiskt kunde betala. Sedan pekade han på det han ville ha ur disken och mumlade "Kaffe", och tog några steg åt sidan. Sedan gick han och satte sig i ett hörn längst bort. På andra sidan fiket kunde han se en man som också verkade hemlös. Man skulle kunna tro att de skulle förlita sig på, och bli kompis, med varandra alla de som var som han, men så var det inte. De flesta hade lärt sig vilken sorts konkurrens som rådde, och att man inte kunde lita på någon. Alla tog vad de själva behövde, och tvekade aldrig om att stjäla från varandra.
Plötsligt öppnades entrédörren och någon bekant dansade in. En kvinna. Hon skuttade fram skrattande. Leif kände igen det leendet. Det var Anna. Han funderade på något att säga till henne. Han ville gå fram och prata med henne. Det var så längesen nu. Sedan upptäckte Leif mannen som följde henne. Han var lång, mörkhårig, snygg och han höll hårt i Annas hand med ett leende. Hon la armarna om honom och kysste honom. Från sin plats kunde Leif se hur solljuset blänkte från hennes finger. Guld. Han lämnade kaffekoppen halvt urdrucken och smög ut.  
Leif visste var mannen fanns. Den pålitligaste av de som kunde "fixa" fram saker. Det hade han alltid vetat. Han hade pratat med honom några gånger, men han hade aldrig bett om något. Han hade lovat sig själv att han fick dricka hur mycket alkohol han än önskade, men aldrig någonsin börja knarka. Nu hade han bestämt sig för att bända på reglerna, så han travade bestämt iväg mot gränden där Olsson brukade sitta och göra sina affärer. Leif hade tur. Oftast tog det någon vecka innan man fick sin beställning i handen, men någon hade bett om något dussin sprutor utan att hämta upp dem. "Jo nog vet jag vem du är alltid. Jag litar på dig, men jag vill ha mina pengar i slutet av månaden. Okej?", Olssons röst var raspig, och bestämd. Leif tackade tusen gånger om, och lovade att fixa fram pengar trots att han visste att det aldrig skulle hända. Sedan stoppade han försiktigt sprutorna i innerfickan av rocken och travade därifrån. Han visste inte vad som skulle hända härnäst. Kanske var det här slutet. Kanske skulle han dö nu. Hur mycket behövdes för det? Kanske skulle han hamna på sjukhuset med allvarliga skador. Han hoppades på det första. Kanske bli magpumpad? Det hade han hört talas om. Fungerade sådant med heroin?  Skulle någon ens bry sig om att göra den ansträngningen? Troligtvis inte. Han visste inte vad som skulle hända, men han kunde inte fortsätta såhär. Leif förde sprutorna mot armen en och en, stack till, och väntade på regnbågarna.