Denna onsdag till ära hade jag tänkt bränna av det första avsnittet av True Blood. Jag var sådär måttligt taggad, men ville komma igång med en ny serie nu när serietorkan är total (vad är grejen med månadsuppehållet egentligen?), men tji fick jag och så blev det en annan personlig premiär istället (vi får ta vampyrerna någon annan gång) - Dexter. Jag har länge undvikit att börja se serien, för jag har alltid anat att jag kommer bli äcklad till döds och älska det. (Det är en ganska ostabil kombination med aichmofobi och psykopat-fascination.) Eftersom jag känner mig själv bäst i hela vid världen är det precis vad som har hänt, tre avsnitt in i serien, och eftersom en deal är skapad som hindrar mig från att titta på avsnitt ensam känner jag på mig att jag kommer att förgås av längtan mellan tittningstillfällena, men det bidrar väl också lite till upplevelsen.