Min första riktiga kyss var trevande, mjuk och försiktig. Sådär som de flesta har det i början tror jag. Jag kände mig också sist i hela världen, så där som de flesta nog också gör. Jag vet inte om jag tyckte något särskilt om pojken framför mig. Han var lite vem som helst, och vi pratade om lite vad som helst, men det kändes i hela kroppen, "Snart händer det". Och även fast det var varmt i luften rös jag i hela kroppen. Jag tror att han kände det också, men det gjorde ingenting. Vi satt där under stjärnorna och kysstes utan att säga ett ord tills natten trängde sig på alldeles för mycket och vi gick in. Sin första kyss är nog någonting sånt där som man alltid kommer minnas, och med det läpparna man kysste. Så efter den dagen blev han inte längre lite vem som helst, han är föralltid min första kyss.