Min syster sa något vid matbordet om Vecko-Revyn, och sedan "Nästa månad ska Kissie vara med!!" varpå jag himlade med ögonen. ".... Asså jag gillar henne inte.. jag hatar henne." säger hon då. Tydligen vill hon påstå att hon läser hennes blogg just för att hon hatar henne och att det är så underhållande. Jag ogillar starkt människor som håller på så. Jag försökte kontra med att hon inte kan hata henne innerst inne så som hon intresserar sig i hennes liv, och att det är precis det tex. Kissie är ute efter. Att få uppmärsamhet genom att provocera så många som möjligt, och att det är fånigt att hata någon man inte känner. Viktoria säger då att hon inte bryr sig om ifall hon gör som Kissie vill eller om hur många läsare hon har, och okej hon kanske inte hatar henne men hon hatar den karaktären som visar sig på nätet i alla fall. Och därför... måste hon följa hennes liv? Hon tycker att det är intressant att följa hur dum hon är.

Det hon vill säga med det är att hon tycker om att läsa inlägg som får henne att hata. Som gör henne arg och irriterad. Det värsta är att jag vet att det är sant! Varför i hela friden livnär sig folk på hat? Varför måste vi avsky någon annan och känna att de är fruktansvärda för att själva må bra? Och varför måste vi livnära oss på andras hat? Det är så fruktansvärt jävla jätteonödigt. Jag blir helt sjukt less på det här. Kan inte folk bara 1. stå för sina egna riktiga åsikter, 2. acceptera andras åsikter och 3. ta lite konstruktiv kritik och öppna sig för att andra perspektiv faktiskt är möjliga? Jag tycker att vi borde ägna oss lite mer åt de där sakerna som gör oss varma i bröstkorgen, som får hjärtat att hoppa högt och slå några extra slag, och som får oss att le över hela ansiktet.

I höst får alla 16åringar (själv fick jag den idag), en bok som heter "Fred! 100 röster mot våld och krig". Jag kan gissa att de flesta tycker att det är skitfånigt och slänger bort den. Jag tycker att den var vacker och uppseendeväckande. (Ja jag har läst den! OMG). Fast jag tror att den kanske huvudsakligen borde riktas mot någon annan än mig.

Sensmoralen är alltså att: KÄRLEK ÄR FINT.

Åhnej vad onödigt det här inlägget blev nu då, och jag låter som en jävla tönt till moraltant.
Men vafan.. Det blir vad det blir. Jag bloggar i alla fall.