It's better than before

Ljuset inne på Tyrol var helt fruktansvärt uselt och bilderna chillar med en ISO på 1600, därav är de kanske det brusigaste jag har varit med om, men så går det ibland. Här är i alla fall litelite av Rascals! Damn You Rascals You're Screwing Around To Much! Rascals!'s spelning på Tyrol. Det var en bra spelning, eller ja det var flera bra spelningar. Bland annat grabbarna i The Luxe levererade oerhört.

I know it's not clever I just want you with me

Just nu hänger jag nästan exklusivt HÄR.

Men jag tänkte svänga förbi för att nämna att jag just nu nästan exklusivt lyssnar på det HÄR, för att The Airborne Toxic Event är så himla himla bra. Alltså låten Happiness is Overrated var typ mitt liv -09, och så går jag och upptäcker att de har släppt ett album för ca en månad sedan. Fyfan vad bra band. Fyfan vad bra.

Today is a perfect day to get carried away like the wind

I'm wandering around with a half pack of cigarettes, searching for the change that I've lost somehow

Förresten när vi väl är igång kan jag passa på att nämna att som ni kanske eller kanske inte sett bokade Peace and Love i helgen Paolo Nutini. Gladgladglad blev jag. Det jag ville säga var att ni alla ska ta och lyssna på exempelvis finaste fina These Streets, så kanske ni förstår varför ni bör joina mig i Nutini-publiken i sommar.

snusfint

Snälla bli min igen, nej låt det va som i en film

Häromdagen låg det en 4-tracks promo av Veronica Maggio's nya album Satan i gatan på Spotify. Jag gick genast och förälskade mig i Snälla bli min. Nu ligger hela albumet ute. Sinnessjukt bra. Faktiskt. När gick jag och blev popsnöre?

När allt annat här är falskt och fel

Helt fantastiskt vad roligt jag hade igår. Ni anar liksom inte. Några mindre incidenter inträffade kan man väl påstå, men i överlag var det något så fruktansvärt grymt. Att börja en kväll med Daniel Adams-Ray är väl inte fyskam direkt, och när Håkan spelade Jag hatar att jag älskar dig gick jag typ sönder inombords. Sjuktsjukt vad bra. Jag lyckades dock komma ifrån alla mina kompanjoner innan Håkan och dansade istället i princip längst fram i mitten brevid Petter som agerade mur. Har nog honom att tacka för att jag inte blev totalt söndermosmördad utan endast genomblöt, öm och med pubertetsröst. Nej nu börjar det närma sig lördagkväll och umeå open-pass två. Dags att tagg upp! Nu kör vi!

Du var full och jag var full i aprilsolen

Jag har väntat och väntat så himla länge på den här kvällen. Första april är här och så även Umeå Open mina damer och herrar. Imorse var jag och hämtade ut mitt band. Det kommer bli bästbästbäst. Tror minsann att ni håller med mig, för ni kommer vara där. Alla kommer vara där. Alla jag vill träffa och alla jag inte vill träffa. Kanske kanske blir kvällen ett enda stort skämt, men jag ska dansa, fastän tusen gånger om. Sedan kommer klockan slå tolv och pojken ovan kommer att fylla 37 år. 45 minuter senare står han där framför oss alla och jag ska sjunga så att lungorna nästan spricker.

Jag tror att jag lyssnat på Aprilhimlen ca 700 miljoner gånger den här veckan, och konstaterade igår för agnes att spelar han den inatt kommer jag att bokstavligen dö. Dö lycklig.

Go lightly from the ledge babe, go lightly on the ground

Blev väckt av ungefär 80 sms på rad imorse. Jag höll på att bli galen. Jag är ju förtusan ledig. Sedan läste jag det första "Bob Dylan till peace!!!!!!!". Nu blir livet knappast bättre än såhär. Så jävla sjukt. Nu vet jag inte riktigt vad jag gör. Ingen handling känns värdig den här infromationen. Att sätta sig och titta på senaste avsnittet av HIMYM känns liksom helt fel. Nej istället blir det att dra igång Another Side of Bob Dylan och brakfrukost. Satan vad mäktigt det kommer bli. Åh. Bob har väl blivit lite urtvättad och inte riktigt i sin forna glans, men Bob är fortfarande Bob. Gud. Vi ses där va?

Run up these streets, turn up the stereo

Tror detta är tredje året i rad som jag bloggar om Festival Republic's Reading/Leeds festival, men nu slår de faktiskt alla rekord. Vi har pratat väldigt mycket om att det är bottenskrap på alla festivaler i år, men ändrat oss och insett att vi har lite för höga krav då vi inte är sugna på så många band vi inte redan sett. Önskemålet har varit The Strokes, och sen det hopplösa drömmen om My Chemical Romance, som tyvärr inte platsar på så många festivaler. Men så kommer Reading och briljerar i år igen. Både The Strokes och My Chemical Romance... och så Muse, Rise Against, White Lies, Panic! etc. etc. I år är nog året det smäller. I år är året jag drar med mig hela kavalleriet till UK. Då kör vi? YESYESYES!

Vad de än säger blir knappast så de gör, och vad de lovar har man hört det så många gånger förr

Den här nyligen förbipasserade onsdagen har bjudit till ordentligt. Dagens höjdpunkt har varit två stycken album som äntligen blivit tillgängliga på Spotify. Alla med ett premiumkonto (eller någon att smöra in sig hos) kan nu lyssna på Ut ur min skalle med Movits! och Angels av The Strokes. Vi kan klart påstå att det ena omslaget slår det andra med hästlängder trots att det är några grabbar från Luleå vs. ett par aningen mer etablerade New Yorkers. Sad to say är jag riktigt besviken på båda plattorna även om de hade någon ljuspunkt var. Förhoppningsvis tycker ni annorlunda.

I wanna steal your soul, I wanna rock 'n' roll

Leave a drum that makes no sound

Den 15:e Februari släppte Bright Eyes, bandet som alla verkar lyssnat sönder under sommaren och hösten, sitt sjunde studioalbum The People's Key. Rusa HIT och lyssna nu. En singel, Shell Games har släppts, men bäst på skivan skulle jag säga är fina, sorgsna Ladder song, Beginner's mind och den lite rockigare Triple Spiral. Värt att nämna kan också vara att Bright Eyes spelar på Where the action is i Göteborg i sommar (och att jag vill åka men inte har råd).

Tell me now where was my fault in loving you with my whole heart?

Jag hoppas att det inte finns många där ute som aldrig hört Mumford & Sons. De spelade på Way Out West ifjol sommar och jag är så ledsen att jag inte var där. Något annat som är ledsamt men himla bra är deras låt White Blank Page. Har inte lyssnat på den alls tidigare av någon anledning, men nu går den på repeat hemma hos mig. Den är så fin och hjärtskärande att man kan gråta bara av att höra den. Åtminstone kan jag det.

(desperat försöker jag lägga in låten från youtube, men det vill tydligen bara bråkas idag. vi säger såhär istället. ni lovar att klicka er in på spotify eller söka fram den. för den är värd det.)

godnatt.

I break habits just to fall in love, but I do it on designer drugs

Neon Trees (vad är grejen med det bandnamnet egentligen?) släppte sitt debutalbum Habits ifjol och är aktuella med singeln Animal. Tidigare idag upptäckte jag båda dessa två faktorer och blev lite kär sådär. Vilket jävla album. Jag har en weakspot för sådana här band om det inte framgått tidigare. Shit. Sen att det är en brud (Elaine Bradley) på trummor  tycker jag är extra tufft då bra band i princip ALLTID består av endast killar. Kolla in Animal och Sins of my youth.

When everything I’m sayin’ you can say it just as good

Tidigare idag hittade jag citatet ovan på tumblr och blev helt överväldigad. Jag vet inte riktigt varför men det är någonting i de där orden som fångar mig totalt. Jag skulle vilja rista in dem med bläck i handleden. Och så ikväll har jag sett första halvan av dokumentären No Direction Home om Bob. Till sällskap hade jag en sovande pojke till Dylan-fanatiker, och lyckades själv slumra till en stund vilket bidrog till att jag tappade greppet om handlingen lite, men resten av tiden kunde jag inte sluta le. Jag lyssnar alldeles för lite på Bob Dylan. Det är ett faktum. Ett sådant geni han är.

En gång för länge sedan såg jag en bild som någon målat. (Emma tror jag bestämt det var). Bob hade solglasögon och regnbågsfärgade, psykadeliska hårlockar. Jag ville också rita en lockig kallufs på en man bakom mystiska solglasögon. Ville vara lite kreativ. Dessutom har jag nyligen upptäckt hur kul det är med photoshopillustrationer. Så jag kom hem och skissade lite. Han lyckades se ut lite som en fågel, men han är åtminstone där, lockig.

And this motor that you call my heart is another machine that won't stop

Jag har fastnat en del för I Blame Coco (som förövrigt är dotter till Sting!). Jag kanske är jätteefter, jag har ingen riktig koll på populärmusik egentligen nu för tiden. Hela albumet The Constant är hur bra som helst i alla fall. Mest gillar jag singlarna Selfmachine och Ceasar. Jag tror att jag börjar bli lite för mainstream för mitt eget bästa, men bra är det. Toppenbra. Nu väntar jag bara på att någon fet festival ska boka henne.

You'll be the poison, you'll be the cure

Jag slängde in ett par (tio närmare bestämt) extremt fina låtar som håller mig i schack just inatt i en liten lista och sedan tänkte jag att jag skulle dela den med er för de här låtarna borde alla höra någon gång i sitt liv, så lyssna igenom dem lite, lite bara. Klicka på bilden.

Louder than God's revolver and twice as shiny

Det skulle kännas lite konstigt att efter hysterin inte skriva något om Danger Days såhär på release-dagen. Jag fixade albumet i torsdags och det har spelats på repeat hela helgen. Jag är mer än nöjd. MCR försöker verkligen ta sig ur sitt fack, och om man låter dem så märks det tydligt att de lyckas. Jag älskar att hela albumet är en historia (det ska för övrigt också släppas en serie som följer samma handling som albumet). Har ni Spotify Premium kan ni trilla in där och lyssna på Danger Days: The True Lives Of The Fabulous Killjoys nu! (Jag rekomenderar dock att ni köper skiten, eller kanske trillar in på torrentz.com om det känns bättre, i vilket fall för att få lyssna på de fantastiska talspåren också).

Snabbrecension: Härligt, taggat, glädje, nytt, annorlunda, fräscht, kreativt, underbart.

Toplista:
1. Party Poison
2. Bulletproof Heart
3. Vampire Money
4. Planetary [GO!]

5. Na Na Na [Na Na Na Na Na Na Na Na Na]

På minus:
S/C/A/R/E/C/R/O/W

So don't take my lack luster love for granted, I can only give what I have

Klicka på bilden nu för att spela en av de finaste låtarna jag vet.