I Söndags satte jag och Amanda oss på ett plan mot Stockholm. Efter närmare 7 års väntan skulle jag tro, var hade The Used äntligen bestämt sig för att spela i Sverige och jag fick bocka av den första punkten på min bucket list!!

 

Vi kröp in i Klubben på Fryshuset med uppskattat 700 andra (mestadels 14-åriga emos, vilket var asbra för man såg hur bra som helst). Och det var allt jag kunnat drömma om och mer. De spelade en magisk blandning av nytt och gammalt, och Bert hade så mycket personlighet att han fyllde hela rummet trots att stor del av publiken var antingen massivt dull eller full. En stund under Blue and Yellow fick jag en känsla av att hela mitt liv lett till just det ögonblicket. Alltså ni kan inte förstå. Det var nog den lyckligaste dagen hittills i mitt liv, och jag är haft ganska många lyckliga dagar ändå. Sen hände det här. 

 

Och vi kände ungefär såhär.

 

Så vi satte oss och drack te, pratade om kvällen, lyssnade på mer The Used, tittade igenom alla bilder och filmer tills vi tyckte att det var dags att krypa till kojs lyckligare än någonsin.

 

När morgonen kom bestämde vi oss för att gå ut och ~fånga dagen~ tills planet gick hem igen. 

 

Åt en köttbullemacka till frukost på Le Café (dyrt men GOTT). 

 

Sedan strosade vi de fem minutrarna från lägenheten ner till Drottninggatan för obligatoriska stopp på Weekday, Schock, Bengans, Beyond Retro osv.

 

Där var de i god tid med julpyntet.

 

Här äter vi lunch på T.G.I Fridy´s. Och som alla gånger vi åt i Stockholm: Massiva potioner!! 

 

Och sedan flög vi upp ur stolarna. För vi skulle ju hinna hit också. Till Beyond Retro. 

 

Sen fick vi rusa hemmåt för att hämta packningen och precis hinna med flygbussen för att precis hinna till incheckningstidens slut och flyga hem igen. Och så var det med det.