Tidigare i veckan lånade Nils ut ett spel åt mig som han nyligen återupptäckt sin kärlek för. "Du måste prova det här. Du kommer gilla det! Det är din typ av spel", sa han och lite motvilligt fick det följa med mig hem. Först provade jag det själv en stund, men var måttligt imponerad, men min vän kom hit enkomt för att se till att jag gav det en äkta chans och kom in i det hela. Eloge förtjänas för det. Nu har jag nyligen lyckats slita mig från kontrollen för ikväll.

The Elder Scrolls IV: Oblivion är det som gäller. Jag tycker att det är lite jättehemskt och jobbigt att vara gamerbrud. Jag menar Pokémon och 8bits Zelda för nostalgin och att spela Halo Reach med Agnes halvt på skämt gills inte riktigt imo, men nu...

Jag älskar miljöerna. Jag älskar valfriheten. Jag älskar variationen. Jag älskar paranoian. Även fast jag lagt ner fruktansvärt mycket tid på det här redan har jag inte åstadkommit särskilt mycket, men att det trots att jag är totalt värdelöst är helt fruktansvärt kul är ett ganska gott tecken.