Ett ögonblick
Där var vi. Klockan var fem på morgonen.

- Jag är så trött, viskade han.
- Ja jag vet, och du behöver sova, så sov om du vill, viskade jag tillbaka.
- Nej det vill jag inte.
- Vad vill du då?
- Jag vill vara här med dig fattar du väl, dummer? svarade han och kysste mig igen.

Och jag visste redan då att det skulle bli ett ganska fult minne, men just de där orden kommer nog aldrig att bli fula.