Den här grejen som cirkulerar runt nu igen, 7 saker ingen (nästan) vet om mig, jag tycker sådant är roligt, men jag tyckte det var fånigt att göra den bara sådär. Det kanske skulle tråka ut er tänkte jag, men nu så slängde Julia iväg en liten utmaning så jag tänkte att jag skulle skriva detta ändå. Jag kommer dock inte utmana någon själv. Bara så ni inte går och hoppas eller något. Det råkade bli en hel del text, men ni behöver ju faktiskt inte läsa allt om ni inte vill. Bättre än ingenting tänkte jag. Saknar ni mig? För jag saknar er lite. Det finns så lite bloggtid numera, så lite bloggämnen, men jag känner verkligen för att skriva. Nu får ni både text, hemligheter och foton samtidigt.

1. När jag tittar på tv-serier och drama/kärleksfilmer gråter jag nästan aldrig när det är sorgligt i filmen. Jag brukar gråta när alla är sådär utomordentligt lyckliga och får varandra trots alla odds i slutet, och inte för att det är fint utan för att det gör mig så himla ledsen. Oftast hamnar jag i en tankegång där jag kommer fram till att INGEN i den riktiga, dödliga världen någonsin kommer att få vara så lycklig som de på film, levandes i en rosa bubbla, utan plastfasad, och det är hemskt tycker jag.

2. När jag är ensam på mitt rum brukar jag nästan alltid sitta eller ligga på golvet (typ som nu). Jag vet inte riktigt varför. Jag menar jag har ju faktiskt en fruktansvärt stor (och skön) soffa i mitten av mitt rum, men av någon anledning trivs jag mycket bättre på golvet. En stund om dagen brukar jag dessutom bara ligga där helt stilla och stirra upp i taket. Jag tänker ganska bra då.

3. Det här kanske blir lite väl personligt, allvarligt och djupt. Det är inte så att jag vill att ni ska tycka synd om mig eller så. Det gör jag inte själv. Jag vill bara berätta det här för er, men jag känner att följande text inte längre är en del av mig eller mitt liv, så egentligen är det väl bara en annan historia.

När det blev höst år tvåtusenåtta så drabbades jag av en riktig depression. Ni som sett hur jag såg ut på den tiden kanske tycker att det hänger ihop. Kanske är det så, kanske inte. (Hursomhelst kanske ni inser nu att det inte är något att skämta om i alla fall). Jag vet bara att när vintern kom så såg jag ingen anledning att leva längre. En dag mitt i allt detta sa min mamma till mig att allt som var dåligt i vår familj var mitt fel, att jag var egocentrisk och omogen, och att vi kanske skulle fundera på att hitta mig en fosterfamilj. Det här är inte uppförstorat så ni vet. Detta är hennes egna ord. Jag vet inte riktigt varför det blev sådär, och hon har aldrig tagit tillbaka det, aldrig bett om ursäkt (HINT MAMMA HINT). Därför känner jag inte heller dåligt samvete över att hänga ut henne på internet såhär. Jag antar att jag var väldigt väldigt svår när jag var 15, men är inte alla det och andra sidan? Man behandlar inte sina egna tonårsflickor så, men har hon inte ångrat det hittils får hon stå för det tycker jag. (Förtydligar att min mamma är bästbästbäst och snällast i världen alla gånger utom den här). Kvällen innan hade jag med ett par vänner en lång natt utan sömn då vi bara pratade om ALLT i hela världen. Hade inte det hänt precis då hade jag aldrig förstått hur fina vänner jag faktiskt hade, och hade troligtvis gett upp när jag fick veta att också min egen mamma avskydde mig så mycket. Kanske hade jag klarat det ändå. Huvudsaken är att jag har mått förjävla bra allt sedan dess. Jag tror ändå att den där perioden var ganska viktig. Att jag hade tur att den inte blev så långvarig, men att jag ändå fick lära mig så mycket. Kan vara så mycket mer i framtiden. Man lär sig av sina misstag, sina erfarenheter, faktiskt.

4. Jag är ateist. Det kanske ni förstått redan, och om ni känner mig bra har ni nog fått höra det en hel del gånger, men för alla andra. Inte "Ja jag går ju som inte i kyrkan eller så, men jag är väl kristen". Inte heller grubblande agnostiker. Utan ren och skär ateist. Jag förstår konceptet religion, tycker det inte är mer än moderna myter, men  jag förstår varför folk tror, förstår att en tro är till stor hjälp/tröst/hopp för många, men jag tycker också att religionerna skapar alldeles för många konflikter. Jag tror att hjärnan tänker så länge den får syre. Jag tror att när vi dör, och syretillförseln slutar, signalerna slutar gå fram, så dör man bara. Jag tror inte på liv efter döden. Jag tror inte på en personlig själ. Jag tror inte så mycket alls. Deprimerande kanske ni säger. Realistiskt säger jag.

5. När jag känner för att skriva men inte för att hälla ut mitt liv på bloggen skriver jag för hand i en svart liten bok med regnbågsgem. Jag har skrivit dagbok så länge jag kan minnas, och har inga planer på att sluta. Boken jag har nu fick jag 2007 och eftersom jag trots allt inte skriver i den så ofta så har jag samlat de senaste 4 åren i ungefär halva min svarta lilla bok. Det är rätt kul att bläddra igenom den enda från början och se hur mycket saker och ting kan förändras. (Dessutom är alla titlar låtar som betydde något särskilt för stunden, bara det är nostalgi nog).

6. Hur mycket jag än vill påstå att jag lyssnar på rock, dunkar rock, andas rock, är rock, så måste jag erkänna att jag har en extremt svag punkt för både blues och jazz, det pappa kallar "morfar-musik". Typ det här. Magiskt. Blåsinstrument som trumpeter, men särskilt saxofoner måste nog vara det absolut snyggaste som finns. En saxofon tar en elgitarr hur enkelt som helst alla dagar i veckan. ♥

7. När jag var liten hade jag en crush på Snusmumriken. Det låter ju helt stört egentligen, men han var en sådan där som tänkte lite för mycket. Grubblande, mystisk, musikalisk och charmig. Därför tyckte jag också alltid att Mumin och Snusmumriken skulle bli tillsammans. Mumin var ju helt klart förälskad i mumrik. Han fattade det bara aldrig själv. När jag blir äldre tänker jag skaffa en katt och döpa honom till Snusmumriken.