Jag har precis kommit hem till pappas lägenhet från arbetsdag 1 för det här lovet. Fast i Skellefteå. Jag har så tråkigt redan så jag kan dö. Inte för att jag inte kan underhålla mig själv ens i 30 minuter utan mest för att jag vet att den här oändligheten inte kommer ta slut.  Förra gången jag var fast här var ju Petter med. Nemas problemas alltså. Nu är jag helt solo. Jag saknar mitt liv lite, men så är det väl, ibland måste man sälja sin själ för att överleva. Jag tror dock inte att det här är ett exempel på det. Jag skulle överlevt ändå. Ryck upp, bit ihop, tugga grus.