Jag brukar säga att jag inte är feg och klarar det mesta, men jag är faktiskt rädd för ganska mycket. Inte saker som trånga utrymmen, tandläkare, spindlar eller höga höjder. Förr i världen brukade jag vara väldigt mörkrädd. Jag tycker fortfarande att det är väldigt jobbigt om det är TOTALT kolsvart såklart, men de flesta sådana där petitessrädslor har jag lyckats härda bort med alla tusentals skräckfilmer.

Numera är jag rädd för tanken om att bli ensam. Att alla jag älskar ska dö före mig. Jag är också rädd för att fastna i ingenting. Om det inte blir något av mitt liv. Jag är rädd för att bli svårt sjuk, sängliggande, och missa hela livet som passerar förbi. Det låter så allvarligt att se det sådär, men det är sådana saker jag tänker på då och då.