I Fredags hade Lars Winnerbäck turnépremiär i Göteborg. Jag gick in på Rockfoto och läste en rescension. Matilda Lindblom var tydligen inte ett dugg imponerad.

"Lars Winnerbäck spelar nya låtar utan något vidare mellansnack och jag fastnar i tanken på att man blir mer imponerad av ljusshowen på scen, än det musikaliska.

Lars Winnerbäcks fans som annars så troget brukar bjuda på allsång och skön stämning med självklara, tvivelaktiga, tonåriga influenser saknas idag. Eller så tycker de som jag, att sörjan nästan är outhärdlig. Eller så har det fått stanna hemma ikväll för att ge plats åt de som kan betala trehundraundranittio kronor för en biljett. Hur som helst. De låtar som imponerar är få. Hugger I Sten bevaras i orginal tappning och blir avskalad med enbart Winnerback och en elgitarr. Då stämmer även publiken upp till traditionell allsång men det är i stort sett den enda låten det händer på."
Läs hela artikeln här.

Jag börjar bli orolig. Jag gillar Lars Winnerbäcks mellansnack, och jag gillar när han låter personlig, och jag gillar hans gamla låtar tusen gången mer än hans nya. Men sen är det ju också så att Lars alltid är Lars ändå, och det mesta blir vad man själv gör det till. Sådetså. Jag tänker gå dit med fantastiska människor, jag tänker stå längst fram och skrika halsen sönder och samman, jag tänker hoppa upp och ner tills jag faller ihop, jag tänker flyta bort i nostalgi till texterna, och jag tänker Ä-L-S-K-A det.

 

BARA 25 DAGAR KVAR NU!