Om ni tittar på den här bilden i typ.. mer än en sekund så lär ni upptäcka att jag ser smått efterbliven ut. Det är ganska roligt. Jag tror att det beror på att klockan är 9 och mina ögonfransar inte direkt sammarbetar med mig längre vid den här tiden, men det kan också vara så att jag är helt efterbliven. Jag vet att ni gillar när jag lägger ut photoboothbilder fast jag inte är tvungen och jag vet att ni älskar när kopplingen till temat är some what diffust. Jag funderade länge på vad jag skulle ta för bild idag. Det värsta var att jag hade en på g. Allt jag behövde var ett litet inköp som jag inte hann göra idag. Så det deppiga är inte nationella i matte idag (för jag tycker ärligt att det gick rätt bra), inte heller är det det faktum att jag igen kännt mig totalt värdelös på den där jävla extraspanskan. Nog för att man är i botten redan om man går på de lektionerna, men både idag och förra veckan var jag ju pinsamt dålig. 6års-material. (Nej inte material som penna, sudd osv. utan som i virke. Jag är 6års-virke, och nej inte 6års som i 6 år. Utan som i klassen före första klass). Inte heller är det deppigt att jag måste ha elevråd mitt i min bildlektion fastän ingen egentligen vill ha mig där. Idag har jag gråtit av skrattretning. Nej egentligen har jag inte gråtit idag. Inte heller har jag skrattat, men skrattretad har jag blivit. Många gånger om.

Nu då. Det deppiga är att vi har jordgubbar hemma, men jag får inte äta dem. En fick jag äta. Såklart tog jag den största. Den fick nästan inte plats i min mun. (Som  för övrigt är bamsestor). Det deppiga är även som rubriken antyder att min japanskakurs är slut. Det är sorgligt.

(Ichigo = Jordgubbe)