Igår var det rock på g. Två redjedelar av de band jag ville se blev inställda och ersatta men David och resterade av nu mera Captain Longshot var fullkomligt briljanta. Sedan är ju alla söta där. Extra söta var nog Agnes, Fredrika och Cilla.


Såhär såg jag ut igår ska jag meddela. (OMG GAMMAL BILD???!?!?!?!?). Jag kände för att vara korthårig och cool. Jag kan upplysa er om att jag ser exakt likadan ut idag bara mer sliten. Jag och Anna burrade nämligen ner oss i en hög av täcken igår natt. Sedan råkade vi somna där. Jag resonerade som så att det fick bli en skabbig söndag.

Igår klockan 23:14 stod jag, Anna och Sofia på busshållplatsen på Vasaplan. Vi klev glatt på en buss eftersom vi var så glada att den äntligen kom och vi frös ju så förfärligt. Efter sjukhuset svängde bussen åt helt fel håll. Vi satt som frågetecken. Vi insåg till vår fasa att vi satt på FEL BUSS! Så vi skyndade oss att hoppa av och började springa åt motsatt håll där våran buss förhopningsvis skulle vara inom någon minut.

Någon meter innan vi nådde busshållplatsen paserade vi en hal isfläck. Eller ja paserade var kanske att ta i. Det tedde sig nämligen så att jag tappade fosfästet, men skillad som jag är återfann jag det snabbt. Framför mig började samma sak hända Anna. Hon halkade, men inte återfann hon fotfästet. Det var då jag insåg att samma sak var påväg att ske mig. Vi föll båda två som dominobrickor. Den ena av oss över sin egen fot. Det gjorde förjävligt ont. Jag trodde att jag skulle dö och jag kunde för mitt liv inte förstå hur jag någonsin skulle kunna gå på min fot igen.

Efter mycket möda tog vi oss den sista metern bara för att höra av (de hjärtlösa) personerna som redan stod vid busshållplatsen att 1an redan paserat. Det var den sista busssen på en och en halv timme.

Vi tog en helt annan buss som gick helt åt fanders istället. Medan Sofia trallade vidare närmare sitt hus fick jag och Anna klica av helt åt helskotta. Vi gick, mestadels haltande mot Statoil. När vi nådde statoil var klockan 23:56 och självklart är statoil på carlshöjd den enda på flera mils avstånd som inte har öppet dygnet runt. Vi hade fyra minuter på oss att bli så varma som möjligt.

Om ni sedan vet var jag bor så kan ni förstå hur långt det var kvar att gå. På vägen hann vi pulsa igenom mycket snö och lida en hel del. Vi disskuterade hur det skulle vara att vara uteliggare en sådan natt, eftersom vi precis läser boken Stone Cold i skolan. (Som handlar om uteliggare, tards!) Vi kom fram till att man skulle frysa till döds.

Jag ibland kan man bara längta efter ett upplogat spår och en kopp varm choklad kan vara himmelriket. Idag har jag dock återgått till att vara varm, bortskämd och att ta allt för givet. Så just nu är jag mest bara arg för att jag inte har en laddare.

Om ni nu älskar mig så mycket att ni har läst hela det här inlägget så hoppas jag att ni har lärt er något av det jag skrev. Nämligen.... nej absolut ingenting. Det här var bara menlöst. Eller jo förresten. En visdom kan ni få ta del av. Om man använder mascara som eyeliner så får man inte spökögon över huvudtaget. PUSS.