Om texter

På kursen i Litterär gestaltning skriver vi dikter. Jag tycker att det är fint. Jag tycker att det är underbart med vackra texter. Problemet ligger i att jag inte kan skriva vackra texter. Jag kan inte sätta ord på känslor. Jag kan inte förmedla hur det är att ligga på marken under ett regn. Jag kan inte få fram det vackra i stunder. Om jag fick välja själv så skulle jag vilja skriva som Lina på wiretowire. Det skulle vara något. Då skulle ögonbryn höjas, då skulle huvuden vändas, då skulle folk kankse förstå vad jag verkligen menar. Men så är det inte. Istället kan jag bara vara tacksam för att jag får läsa de här texterna. För det är nog de finaste jag vet. Här är en av hennes senaste:

"Det var inte kärlek
Det var inte så att jag tänkte på dig, inte heller så att jag behövde dig.
Det var inte så att jag låg uppe varje natt och lyssnade på dina andetag
Inte så att jag kunde din rygg utantill, inte så att jag någonsin räknade antal kvadrat centimeter eller leverfläckar eller fingeravtryck.
Det var aldrig så.
Jag var inte heller kall, inte ensam, inte desperat, inte sinnesförvirrad, inte sjuk.
Det var bara det att det var september, precis när löven bildat mönster på gågatorna och mörkret börjat skapa illusioner om ångest. Det var bara det att det var september, ungefär när jag fyllde sjutton och började samla på tecken på liv istället för tecken på lycka.
Det var bara det att det var september.


Du vet, jag minns för mycket, kan hitta glömda ord, om jag letar noggrant. Om jag river bort alla visioner, om jag sliter bort alla förnekelser kan jag finna allt.
Och
Den som jag minns som dig hade alltid ett hjärta gömt under handleden.
Den som jag minns som dig var vild, galen, oförstörbar.
Den som jag minns som dig var inte som du, den som jag minns som dig var som jag var i september.


Och vi sa att det inte fanns någon mening, att livet var äckligt. (Söndrigt, trasigt, smutsigt) Och att det bara fanns två sätt att överleva. Att försvinna eller bli vi istället för två enskilda.
det var aldrig kärlek
Det var bara en sista utväg, till att låtsas leva.
Och vi tänkte. Om man springer så fort att man ramlar, om man håller så hårt att fingrarna går sönder, om man skriker så mycket att man tappar rösten. Kan man hitta något annat då?
Något som känns?
För det spelade ingen roll om det gjorde ont
Hjärtat kunde få slå sönder revbenen, bara det slog
Lungblåsorna kunde få explodera, bara de kände luften
Huden kunde få brinna, bara den inte var kall


Så vi slog oss själv sönder och samman
Skapade känslor som kändes
Och hjärtan som slog sönder
Och lungblåsor som exploderade
Och hud som brann
Men det var aldrig kärlek


Sen kom oktober och jag tröttnade på alla explosioner och att ständigt hålla handen under din handled. Att räkna slagen. Ja det blev oktober och vi slutade slå. Kände hjärtana läka och lungblåsorna bli hela och huden kalna.
Och du sa: Nu blir vi martyrer, nu fryser vi till is.
Och jag sa: men det är oktober nu.


(Men
Nu, nu är det
December
Och jag förstår om du inte minns
Hur jag sa att jag kunde hela din rygg utantill, varje kvadratcentimeter
Och jag förstår om du inte minns
Hur du vaknade av att jag låg med handen på din mun för att se till att du andades
Ja jag förstår om du inte minns
Hur jag sa "det här är nog kärlek", den där gången i september)"


Kommentarer
Postat av: Ronja

hon är helt jävla sjuk, tänk om man kunde skriva som henne!!!

2009-12-20 @ 23:22:30
URL: http://therooftop.blogg.se/
Postat av: Lina

åh men söta olivia,jag vet inte vad jag ska säga.

klockan är alldeles snart midnatt och jag sitter här och bara ler. tack så himmla mycket för detta inlägger och för din kommentar, det lyste upp hela min söndag och även min måndag. åh du förstår nog inte hur glad du gjorde mig nu. tack!

kärlek

2009-12-20 @ 23:55:08
URL: http://wiretowire.blogg.se/
Postat av: tandställningsfjant

hon är galet bra!

2009-12-21 @ 12:25:48
URL: http://tandstallningsfjant.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback