Jag har saknat ett filosofiskt inlägg. Nu kommer det äntligen.

Jag har insett att när man är ensam går allt mkt fortare. Dessutom tänker man något oerhört. Fast och andra sidan så tänker jag nog mycket redan. Jag gillar inte att tänka för mycket. Det blir man lätt galen av. Det är då man börjar övertolka allting som händer runt omkring en. Jag har tänkt för mycker ganska rejält på senare tid. Trots det är det lite roligt hur den sista gnistan av självförtroende kan släckas så inom loppet av några få sekunder. Vid närmare eftertanke är det också en aning övereaktion men faktum kvarstår faktiskt att det än en gång har gått upp gör mig att ni inte känner mig ett dugg. För jag är verkligen en sådan som tar åt mig. Jag blir lätt nedslagen (nej inte bokstavligen) av små uttalanden. Jag söker någon form av bekräftelse, så som de flesta gör skulle jag anta, och jag har väldigt lätt för att känna mig missanpassad och oönskad. Jag skulle vilja skriva lite om fasad historien men det tänker jag inte göra. Jag kanske lägger upp fasad bilden istället. Jag vet inte om jag har gjort det men i sådana fall gör jag det igen. Jag hade tänkt skriva mkt mer... men det skiter jag i.

ps. det blev inget långt filosofiskt inlägg. Det blev ett kort djupt emoinlägg isället. Jag får längta ännu längre. ds.
ps2. nej filosofiskt och djupt är verkligen inte samma sak. ds2.
ps3. jag ville bara skriva ps3. det verkade coolt, men nu var det roliga över. ds3.